Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
591*
Nu utstötte han flåsande ett jubelskri, ty han upptäckte invid
den ås, som han med Dahlin gått utför, en stor lägereld.
Klart flammade lågorna upp mot natthimlen, liksom ville de
tillropa honom, att han vore räddad, om han bara lyckades uppnå
elden.
Derför ansträngde han sig till det yttersta och satte med långa
språng i väg mot det nära målet.
Han tviflade intet ögonblick på, att han här hade baron Ragnars
läger framför sig.
En af negrerna, en verklig snabblöpare, var nu så tätt bakom
honom, att han med säkerhet kunde våga kasta sin lans och vara
viss om att träffa flyktingen.
Snickaren såg faran, vände sig modigt om och slungade med
sådan kraft revolvern rakt i ansigtet på negern, att denne med ett
vildt skrik for baklänges och störtade till marken.
Nu fortsatte han flykten och kom så allt närmare och närmare
elden.
Redan kunde han urskilja omkring elden sittande gestalter, och
hjärtat i hans bröst ville jubla högt.
Men då voro också förföljarne åter tätt bakom honom.
Nu gällde det död eller lif.
Ek skrek nu med hög röst:
- Hjälp!
Samtidigt uppstod bland negrerna ett verkligt infernaliskt oväsen.
Kring lägerelden reste sig nu en massa menniskor.
Ek såg det ej, ty med slutna ögon sprang han vidare, hvarje
ögonblick väntande, att en lans bakifrån skulle träffa honom och
sträcka honom till marken.
Nu märkte han strax framför sina ögon elden, utstötte ett
glädjerop, ty nu var han ju räddad, och dignade till marken af
öfveransträngning.
Men hvem förmår väl beskrifva hans förskräckelse, när han om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
