- Project Runeberg -  Hjelten på Cuba / Senare delen /
480

(1898-1899) Author: Sten Ulfsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

-480

Hon hade kommit ned till sjön, denna sällsamma ljuskälla, och
såg nu vägen framför sig noga utstakad, alldenstund vattenfallet
gjorde det omöjligt att vika af åt venster, under det en smal remsa
torrt land sträckte sig längs högra stranden.

Vågorna slogo med ett sakta plaskande mot stranden, hvar och
en för sig lysande, som vore den sammansatt af tusende och åter
tusende små fosforpunkter.

Ändtligen ledde stigen åter uppåt, utan att dervid tillåta något
vilsegående, ty endast han sjelf möjliggjorde framträngandet.

När han nu mellan väldiga basaltblock vek af åt venster och
utmynnade i ett klipphvalf, hvilket nästan gjorde intryck af en ofantlig
götisk portal, i hvars bakgrund det lyste som svagt dagsljus, då
vågade Eida tro sig räddad.

En tacksägelse uppsteg ur hennes barm till den högste.

Hon steg in i hvalfvet, och hon hade icke gått tjugu steg till,
när hon tydligt märkte, att dagsljuset t lef starkare

Med snabba steg ilade hon nu framåt.

Och ändtligen såg hon framför sig den efterlängtade utgången.

Det var bara en remna, just lagom bred för att tillåta en menniska
tränga sig igenom.

Och dessutom doldes den utifrån af buskar.

Eida trängde sig igenom, men stannade sedan öfverraskad, ty
hon tyckte sig ha hört menniskorösten

Fastän det egentligen borde ha lugnat henne, vek hon likväl
mycket försiktigt undan några kvistar och spejade ut i det fria, ty
hon hade gjort tillräckligt sorgliga erfarenheter för att först vilja se.
åt hvem hon anförtrodde sig, hvem hon anropade om hjälp.

Redan nästa minut välsignade hon sin försiktighet., ty det var vilde,
afskräckande gestalter, som hon såg der på ringa afstånd framför sig.

Det var tydligen icke rådligt för en ensam, värnlös kvinna att
anförtro sig åt dem.

Sådana sällar kunde man ju tilltro hvad som helst.

Hvad var här att göra?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:42:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hpcuba/2/0480.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free