- Project Runeberg -  Hjelten på Cuba / Senare delen /
541

(1898-1899) Author: Sten Ulfsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

-541

med negern; honom tar jag ensam hand om. Men sedan jag
makat undan honom, måste en af er intaga hans plats,

— Det gör jag, förklarade Dahlin. l

— Skönt! Se de der borta i ruinen bara en karl stå der nere,
så tro de, att det är vakten, och känna sig lugia.

— Men vi andra då? frågade Ragnar.

— Ni ha endast att uppehålla er i närheten för att skynda till
hjälp, ifall någon från lägret skulle komma ditned, hvilket jag dock
anser för så godt som alldeles uteslutet.

Ragnar ruskade missnöjd på hufvudet.

— Skall jag då fortfarande vara dömd till fullkomlig
overksamhet? urbrast ban. Kan jag inte i stället tå åtfölja er och med er
dela farorna?

— Det är absolut omöjligt, harr baron. Tro mig, jag har
moget öfvervägt allt och vet, hur vi böra göra för att lyckas i vårt
förehafvande.

Han talade med sådan afgörande bestämdhet och tillförsikt, att
baronen måste foga sig.

— Ända till kvällen alltsål suckade den senare.

*



Stark föreslog, att de öfrige skulle söka sofva en stund, och
detta förslag föll särskildt hos patern i fruktbar jordmån.

Äfven de andra följde rådet, ty de voro trötta efter den
ansträngande marschen.

Ragnar ansåg det emellertid omöjligt, att han nu skulle kunna
sofva, då hvarje nerv hos honom var, så spänd, då hvarje fiber,
darrade.

Stark, som åtagit sig att hålla vakt, satt der med bössan i knät,
stoppade då och då en »ny tobaksbit i munnen, nästan den enda
rö-felse, som han tillät sig, och lyssnade uppuärksamt ut i skogen
och vassen.

I denna oafbrutet lugna hållning låg till och med för Ragnar
till sist något söfvande.

Innan han visste ordet af, föllo hans ögon ihop.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:42:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hpcuba/2/0541.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free