Här det blomstrande lifvet gror, i svällande fägring.
Underbart dess mäktiga ström, vid skapelsens morgon,
Välde ur jordens sköt för värmen af himmelens strålar.
Nu sig klädde dalar och berg i skiftande skrudar.
Gräset spirade opp ur den fuktiga mullen, och mossan
Lade sin lätta duk öfver bergens skrofliga former.
Kärligt log emot bäckens våg Myosotis, den väna;
Bäfvande tittade Rosen fram ur den svällande knoppen,
Värmdes af solens kyss och rodnade; bilden i källan
Rodnade med, och vinden sjöng dess himmelska fägring.
Djerft mot klippornas brant sig reste den knotiga Eken;
Björken ur daln sköt opp; och vidt kring nordliga fjällen
Furan och Granen slöto sin ring, att kämpa mot stormen.
Men i de sydliga land, som af evig sommar bestrålas,
Der på de soliga fält en frostnatt aldrig har hvilat,
Röjde naturen sin alstringskraft i de skönaste former.
Här af de ljumma, tropiska regn urskogarna döptes
Och i Lianernas luftiga drägt sig höljde, när sommarn
Löste sin flod af glödande guld. Här Palmernas kronor
Spände de svajande soltält upp öfver smäktande fälten,
Och åt den bördiga jord, som svälde af alstrande lifskraft,
Skänkte svalka och skydd. Här vigdes vid ljungande åskor
Jätteträden, som dia sin kraft ur hvälfvande sekler.— Dock, hvi prunkade jorden så med yppiga växter?
Intet öga förnam dess prakt. Hvi doftade blomstren?
Ingen varelse fröjdades än af de ljufliga ångor.
Hvarför droppade honungens dagg ur blommornas kalkar? |
