Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
me
folk ska’ siitta ihop historier, för annars skulle de
krevera ... skål, fru von Linden, tack för de orden!»
Härmed klingade de med hvarandra och tröstade
sig genom att tillsammans uppstämma en liten
klagande duo öfver hur misskända de begge två
voro af en pratsjuk och illvillig verld.
Derefter börjades repetitionen ånyo.
Löjtnanten gjorde nu sin entrée, rabblade upp
nägra meningar ur rollen och sjöng ett par kupletter,
som afhandlade kärlekens lycka. Han sjöng med
en värme, som härledde sig från en verklig och
allvarlig inspiration, något som ej var att undra
på, då han sjelf alltid brukade vara kär, — fast i
olika föremål — och han hittills befunnit sig mycket
väl af detta system.
Nu var det Adéles och Carolines tur. Caroline
kunde sin roll och spelade väl; måhända bidrog
äfven härtill medvetandet, att det i rummet fans
någon, för hvilken hennes spel och skönhet voro
mera än en estetisk njutning, ty omedvetet lade
hon i hvarje rörelse ett tjusande koketteri, som
uppväckte alla tantali qval hos den stackars ba¬
ronen.
Adéle var mycket underlägsen som skåde¬
spelerska, och det var icke utan en känsla af harm
hon jemförde sitt spel med Carolines. Adéle kunde
nämligen aldrig känna sig rigtigt belåten, om icke
de epitet, med hvilka man prisade hennes person¬
lighet, vid en jemförelse med andra kunde sättas
i superlativ form. Det var nog godt och väl att
kallas söt och behaglig, men hon ville vara sötast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
