Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ig
att man skulle kunna kalla Carolines mun stor, —
ja, vid närmare påseende, ansåg hon nästan att
den verkligen var stor. Men ögonen! Carolines
vackra, mörka, sammetslena ögon — om blott icke
de varit, skulle Adéle känt sig lugn. Nåja, men
hon hade vackra ögon, hon också; för öfrigt fins
det många, som tycka afgjordt mera om blå än
bruna ögon, ja, hon hade en gång hört en herre
säga, att han aldrig skulle kunna bli kär i en brunett.
Hvilken tröstande tanke för Adéle!
Dessa små afundsjuka betraktelser, hvilka allt
emellanåt genomforo henne, eggade henne att efter
bästa förmåga göra sitt spel lifligt och kokett.
Hon begagnade dialogen som ett medel att tjusa
löjtnanten, och hon använde oupphörligt ett för
henne egendomligt sätt att halfsluta ögonen och
se åt ena sidan, hvilket af löjtnanten och hans
kamrater fått benämningen: »smäkta bredvid».
»Det var tusan hva’ lilla Adéle koketterar, »
tänkte Bernfelt inom sig, >man får väl lof att upp¬
muntra henne en smula!»
För att uppmuntra henne, började han plöts¬
ligen att blifva öm och sentimental. Han lät ej
hindra sig af att allt hvad han hade att säga var
muntert och skämtsamt, han fattade ändå oupp¬
horligt Adéles hand, tryckte den och sag ut som
om han ämnade gå i döden för henne. Adéle
kände sig lycklig och besvarade hans »uppmuntran»
med tacksamma blickar.
Baronen och Caroline betraktade dem först
Roos. 49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
