Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 107 —
»Nej, i allmänhet är jag inte rädd hvarken för
bruna eller blå ögon, men då elden ur dem blir
allt för lifligt attackerande, kan det till och med
hända den tappraste soldat att han retirerar.»
Med dessa ord vände han ryggen åt den för¬
närmade skönheten. Bernfelt skyndade sig att följa
honom.
»Seså, Reinhold, var nu inte ond!»
»Du är utan både hjerta och finkänslighet,»
sade baronen uppbragt, »renons på hvarje gnista
af omdöme.»
»Jag skall aldrig göra så mer,» sade Bernfelt
med en afstraffad skolpojkes klagande röst. »Jag
lofvar dig att jag skall hålla fru Ekestams ögon,
öron och alla lemmar i samma helgd som om de
tillhörde sjelfva madonnan... Kom nu bara med
och var treflig!... Fröken von Linden, jag ber
tusen gånger om ursäkt att vi uppehållit er!»
Eleonor; som under seancen hos spåqvinnan
icke varit overksam, utan med en fysionomists
klara urskiljning anfallit alla de förbigående, som
hon tyckte sågo ut att ej kunna säga nej till en
ung dams anhållan, tog nu de begge herrarne om
hand och förde dem till ett i motsatta ändan af
rummet stående försäljningsbord. Här presiderade
verkligen en fru von Linden, men det var icke den
strålande unga qvinna med groparne i kinden
och de små hvita händerna, som löjtnant Bernfelt
väntat att träffa, utan i stället en styf, rak, nådigt
leende dam i grå sidenklädning, med en stor juvels¬
brosch på bröstet och den hvita barben, som hvilade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
