Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bror dogo, tog jag denna förlust som en naturlig
sak, ett öde som jag delade med tusen andra, och
öfver hvilket jag ej hade rätt att beklaga mig.»
Det uppstod ett ögonblicks tystnad. Löjtnant
Bernfelt kände sig genomträngd af en obegränsad
vördnad för fröken Stjerne och hennes filosofiska
betraktelser, men han uppsände en tyst bönesuck,
att det icke måtte komma att födas många qvinnor
som liknade henne. För sin del tyckte han mycket
om att unga flickor hade naivetet och illusioner.
Äfven Caroline och Adéle kände sig liksom berörda
af en kylig flägt. Caroline på en gång ryste och
kände sig dragen till denna lidelsefria varelse, som
dref sina satser utan en skymt af den bitterhet,
som vanligen plägar åtfölja dylika pessimistiska
yttranden om lifvet. Hvad Adéle beträffar, hade
hon nu en gång för alla bestämt sig för att finna
alla fröken Stjernes yttranden förträffliga, och hon
kände dessutom denna för svaga själar vanliga
omedvetna benägenheten att låta sina tankar och
åsigter gå upp i mera O6fverliigsna personers.
Hon såg derför på sin kusin med en beundrande
blick, nickade gillande och suckade vemodigt.
»Ack ja, du har nog rätt i allt det der... du
är verkligen så mycket klokare och skarpsyntare
än andra... Den som ändå kunde uppfostra sina
barn på ett sådant der förståndigt sätt!»
Löjtnanten öppnade sin mun, för att å sin
lilla fästmös vägnar anhålla om befrielse från fröken
Stjernes uppfostringsmetod, men Caroline förekom
honom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
