Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 182 —
»Men häri misstar ni er!» fortfor han. »Om
ni säger åt den man som tillber er: gå! så skall
han också göra det — och han går helt och hållet
och för alltid. Men kallar ni honom tillbaka och
kommer han, så... så... ä det inte bara för att
plocka upp de smulor, ni vill kasta åt honom!»
Han hade rest sig upp, och hans blickar svepte
sig omkring henne som lågor. Hon kunde ingen¬
ting säga. Hon slog sina händer för ansigtet för
att undkomma dessa blickar, hvilka upphettade och
förvirrade henne.
Han ryckte bort hennes händer och drog
henne intill sig.
» Nej, nej,» stammade hon utan att veta hvad
hon sade, »sitt er... jag vill tala med er... Jo,
ni måste... det är någonting... bara ett ord...
sag...»
»Nej,» svarade han dystert och lidelsefullt,
jag ä trött på att tala.»
Han slog armarne omkring henne och tryckte
henne till sitt bröst.
»Hvad jag älskar dig! Hvad jag älskar dig!»
mumlade han och kysste gång på gång hennes
kinder och panna.
Hon gjorde intet motstånd. Det kom öfver
henne en obeskriflig, ljuf mattighet, som när man
efter en ansträngande färd träder in i ett varmt
rum och nedsjunker i en mjuk, hvilande stol.
Hennes ögon slöto sig, hufvudet föll ned mot hans
axel och läpparne öppnades af ett djupt, darrande
leende. Kanske skulle hon dö just nu; hon tyckte
SANN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
