Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
= 201 —
Expeditionssekreteraren svarade ej. Han steg
upp och började promenera af och an med hän
derna på ryggen, under det Adéle fortfor att se
igenom listan.
»Hofmarskalken Stråle!... honom bjuder vi,»
sade Adéle och fuktade sin blyertspenna med tung
spetsen, »det är en beskedlig gubbe och så road
af sådana här tillställningar.»
Von Linden stannade i sitt lopp.
»Fy fn!» utropade han med en grimas, »låt
oss för all del slippa honom!»
»Åh, han ä ganska treflig,» sade Adéle, i det
hon uppmärksamt betraktade blyertspennan och
derefter såg upp med ett egendomligt småleende.
»En gammal utlefvad, cynisk roué!» fortsatte
expeditionssekreteraren med en exemplarisk familje
faders dygdiga harm.
Häremot kunde Adéle ingenting invända. Hon
delade sin mans åsigter om hofmarskalkens moral,
men hon tyckte ändå icke illa om honom. Hof
marskalken var en sextioårig, rik ungkarl, som
under det sista tjugutalet af sitt lif icke haft någon
annan befattning, än att gå omkring på Stockholms
gator och genom en lorgnett betrakta alla frun
timmer, ödet förde i hans väg. Han brukade alltid
egna Adéle en påfallande och smickrande upp
märksamhet, och hon hade en afton, då hon var
nog oförsigtig att gå ensam öfver Gustaf Adolfs
torg, blifvit utsatt för en efterhängsen förföljelse
af honom, något som hon sedan för sina intimaste
vänner brukade berätta med denna på en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
