Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 308 —
»Claés,» hviskade hon med en röst så svag,
att von Linden måste lägga sitt öra mot hennes
läppar för att kunna höra, »laga så att Louise och
Anni... inte bli lika mig... du forstar... Och
om du gifter om dig... så gör det med en qvinna
- Som tycker om sitt hem och sina barn... som
inte & road af nöjen... Ja, du forstér hva’ jag
menar?... Det fins sé’na qvinnor... de ha inte
sa roligt... och a’... inte sa glada... som jag...
men... de dö nog lyckligare...»
Dessa voro hennes sista rediga ord. Hon föll
nu i dvala, och mot slutet kom det öfver henne
vilda, yrande fantasier.
Hon talade oafbrutet om blommor, stora, sväl¬
lande blomsterbäddar, på hvilka man skulle lägga
henne, så att hon kunde få somna in från dessa
förfärliga plågor; om solbelysta ängar, der hon
vandrade med Anni och Louise vid handen, om
en grå häst, som stod sadlad och väntade, och
på hvilken hon skulle rida långt bort till främ¬
mande land...
Sedan var sjelfva dödsarbetet förbi. Dödens
stillhet utbredde sig omkring henne, ögonlocken
slöto sig till hälften öfver den redan brustna och
glasartade blicken, lifvet, som ännu länge meka¬
niskt arbetade inom henne, afstannade så små¬
ningom, och då den första morgondagern föll in i
rummet, hade hon för alltid försvunnit i det stora,
mörka, okända, som så plötsligen gripit henne.
FFF
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
