Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 320 —
men det är inte sant, det fins saker, det fins ögon¬
blick i vårt lif som aldrig glömmas! Kanske är
det sådana, som beröfva oss något, något af oss:
sjelfva, nagot som vi inte kunna aterképa ...
Och ändå, om dessa stunder, denna kärlek,
som jag ej kan glömma, tog ifrån mig min sam¬
vetsfrid, min stolthet, min lifsglädje, hur mycket
gaf den mig icke i stället! Jag ville ej ha den
utplånad ur mitt lif, fastän jag fått lida så mycket
derför. Lyckan, sådan jag förr tänkte mig den,
är borta, jag kan aldrig mera blifva glad och
sorglös, derför att jag en gång känt lifvets största
sällhet och smärta, och det ligger någonting för
alltid bindande i att en gång ha erfarit dessa
känslor i deras fulla styrka. Jag vet inte om du
förstår mig — jag uttrycker mig kanske illa —
men det är som om man aldrig komme rigtigt lös
från dessa känslor, de följa en liksom en skugga,
som än kommer närmare, än aflägsnar sig, som
plågar en, och som man ändå älskar så högt som
man blott kan älska en gränslös smärta... Jag
söker inte heller numera lyckan, jag vill inte hafva
den. Ser du, det der begäret efter lycka, efter
lifsglädje, efter kärlek, som fins hos oss qvinnor,
kanske starkare och mera ihållande än hos man¬
nen, derför att vi ständigt måste qväfva det, det
kan helt och hållet brännas till döds i smärtans
och sjelfförebråelsens eld. Och sedan blir det så
vemodigt, så lugnt inom oss, och utsigten omkring
oss vidgas, vi se allt så annorlunda, så mycket
större och friare. — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
