Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vemodigt lugn, som när man står vid en för längesedan
afliden älskad väns graf och frammanar minnen
ur det förflutna. Men jag kan dock aldrig blifva
likgiltig för honom; dertill älskade jag för högt,
både honom och den kärlek han skänkte mig.
Helsa honom ifrån mig och säg... nej, nej,
säg ingenting, helsa honom blott och låt mig få
en helsning tillbaka: Och tala ibland med honom
om mig, försök att taga bort den bitterhet han
kanske ännu har qvar emot mig. Är detta
återigen en svaghet, borde jag ej framställa en sådan
bön? Jag vet ej, — men är det så, uppfyll den
då inte.
I alla händelser, ett har jag rätt att säga, och
det är, att jag aldrig, aldrig skall glömma att han
för min skull lemnade Stockholm. Ty jag vet att
det skedde för min skull, och jag vet också att
det var ett stort offer han bragte mig.
Just nu börja kyrkklockorna ringa till en
begrafning, alldeles som de ringde på Adèles
begrafningsdag, i en blå, strålande vårluft. De blanda
sig på ett så uppskakande dystert sätt med alla
de minnen jag framkallat. Jag känner hur mina
ögon fyllas af tårar, det är bäst att sluta.
Farväl min vän, ja, detta var på det hela taget
ett mycket vemodigt bref. Förlåt mig det och,
om du kan, skrif snart ett gladare till
Din vän
Caroline.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
