Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Die Feldzüge Karl’s XII von Christian v. Sarauw, anm. af v. d. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAKAUW, DIE FF.I.DZCGE KARL’S XII.
CVII
krigföring i hennes helhet». Och det »r mellan dessa ytterligheter
— af hvilka den först nämnda i allmhnhet skulle känneteckna »de
svenske historieskrifvarne» (antagligen dock med undantag af de
nämnde) — som författaren, enligt hvad han redan i inledningen
antyder, vill hålla medelvägen.
Under arbetets fortgång håller han emellertid skenbart icke
denna medelväg, väl hufvudsakligen derför att de båda
ytterligheterna icke äro rätt noggrant utstakade, lian närmar sig till, eller
rättare sagdt öfvergår helt och hållet på deras sida, hvilka i Karl
XII se en verklig fältherre och uti hans operationer i det stora bela
en följdriktig och genomtänkt samt, åtminstone i de flesta fall,
militäriskt taladt, fullt berättigad plan. Ingen railitärförfattare, allt ifrån
Fredrik II af Preussen, har heller i honom kunnat se någonting
annat; ty det enstaka stående försök en i öfrigt framstående rysk
författare gjort att få Karl XII ansedd allena för en »partigängare»,
medan hans lycklige motståndare tsar Peter skulle intaga ett af de
åt krigets störste män i hela verldshistorien inrymda tio
hedersrummen, kan väl svårligen uppfattas annorlunda än såsom en yttring af
missriktad nationel hänförelse för Rysslands orabildare. Men om ock
författaren har rätt i sitt påstående, att »Karl XII förenade hos sig
alla de egenskaper, som en stor fältherre måste ega, for att vara
vard detta namn», så är dock vägen lång härifrån och till ett
»ouppnåeligt föredöme» för en härförare, och ingen, om ej kungens egne
karoliner på gamla dagar, har väl stält honom så högt såsom härförare
och icke endast krigare. De antydda fältherre-egenskaperna funnos
otvifvelaktigt hos hjeltekonungen, men de voro icke fullt harmoniskt
afvägda mot hvar andra. Författaren är fullt förtrogen med detta
sakförhållande, och han undanhåller ej för läsaren de drag af till
halsstarrighet öfvergången karaktersfasthet, af i formätenhet förbvtt
mannamod, af till nära nog ofattlig sangvinism Öfvergången tilltro
till egen kraft, af, om vi så få uttrycka oss, ockrande ined
krigslyckan, hvilka spåras då och då under Karl XII:s hela fältherrebana.
Men hvad författaren ej fullt uppmärksammat vid den
karakters-skildring af konungen han lemnat, är den tankeriktning, som från
barndomen inympats hos envåldskonunga-ämnet, och hvilken, må
hända, mer än något annat kommit hans och landets ofärd å stad.
Vi mena den uppfattning af förhållandet mellan konung och stat,
mellan här och krigsherre, hvilken gaf sig hos Ludvig XIV luft uti
det allbekanta uttrycket: 1’etat c est moi. Karl XII:» annars skarpa
och klara strategiska blick skymdes stundom af en oberättigad
hänsyn till fältherrens egen personliga krigarära, och han förväxlade,
förefaller det, en eller annan gån^ ett på fullgoda strategiska
grunder fotadt beslut att vika tillbaka med härförarens ärelösa flykt ur
striden, hvadan något återtåg heller icke kom till stånd. Att denna
förväxling af en fältherres och en enskild krigares pligter skulle varda
mest olycksbringande vid vändpunkten af hans bana, det, militäriskt
taladt, onekligen storartade infallet i Ryssland, är helt naturligt, och
det var å andra sidan äfven hon, som dref honom att tillbriuga fem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
