Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkväpningen i Sverige 1788, af Elof Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
ELOF TEGNÉR.
10
Medgif mig att denna är lycklig! Hvad borde icke var kung
ha velat ge, om finska armén varit försänkt i samma
okunnighetstillstånd.» Nagra dagar senare: »Dalkarlarne tala ur en hög
ton och säga, att de vilja hafva fred inom och utom riket och
att kung skall vara kung och förrädare straffas.» nan tillägger
med afseende pa den allmänna stämningen i Vermland:
»Bitterheten hos de ofrälse mot adeln är här sa gruflig, att nian vagar
nästan ej gifva sig ut for grefve eller baron. Det talas ej
mindre om än att mörda och utrota sadant byke. Gud hjelpe oss
ur denna konfusion! Men efter all apparans blir sista villan
värre än den första. Men utan blod slutar säkerligen ej detta
kalaset, och något bör rinna, men ej öfverflödigt». l)
Ställningen ingaf sålunda Armfelt allvarliga bekymmer.
Hans lifliga inbillning, i förening med missnöjet att ej hafva
fatt utföra en vapenbragd, kom honom väl att måla i svart
mera än nödigt var. Sjelf delade han den allmänna förbittringen
mot danskarne och lemnade villigt öra at de gängse berättelserna
om deras utpressningar. Alldeles utan grund voro väl
knappast Armfelts farhagor for följderna af att länge hålla de
uppretade skarorna under vapeiu utan tillfälle att använda dem, lika
litet som ryktena oin befolkningens lidanden i Bohuslän och
Dalsland, huru öfverdrifna de än voro och huru mycket de än
torde ha begagnats för att underhålla den uppretade stämningen
mot fienden. -)
’) ! samma tonart gå alla A:s bref frln deuna tid. Han ansåg
stilleståndet för en olycka» förebrådde konungen att ban icke på förhand låtit förstå att
»meningen var ött dagtiuga i stiil]ct för att slåss», samt vidhöll sin begäran att
få nedlägga befälet: »alors je viendrai me jeter à vos pieds, vous dire que cette
dernière bonté etait presque aussi grande quc toutes celles qui Foot précédë; et
a 1’instant qu’on me rend complètement inactif, je redevieus ce nit-me Armfelt.
gai, si fou, si pörte vers la société, les plaisirs, les femmes et lcs belles lettres,
inais néanmoins le plns zélé des sujets et des ainis.» (2I 1788).
2) Föga sannolik är prinsens af Hessen uppgift att hans dragoner drefvo
sin måttlighet så långt, att de icke ens ville äta af den framsatta maten i
öfvergifna hus, af fruktan att begå en stöld. Annorlunda skildras de danska trup-
pernas förhållande från svensk sida. »Fienden förhåller sig som hedningar»,
skrifver frih. Lillie till Tersmeden, efter en resa i Bohuslän (7 /’,, 1788, Gast.
Mss XLVI). »Får och svin äro fredlösa djur, jagas upp med hundar: tlera hemman
äro öfvergifna, sedan kreatur och foder äro slut» (Adelsköld till Gustaf III /,.„
dersammast.) Särskildt lärer Dalsland hafva fått känna krigets tunga: i Amål
plundrades kålgårdarne, folket skrämdes att gifva mat; och stadens lidanden skulle
hafva varit än större, utaq grannskapet med Armfelts korps och om den ej i sin
nitiske borgmästare G. Åberg egt en både dristig och försigtig beskyddare.
(Armfelts rapport 7 ,, 1788). Från landsbygderna utskrefvos gärder af spanmål,
slägt och furage, som på sin höjd betaltes med assignation på fältkommissari-
at et. Armfelt berättar, efter en rekognosceringsresa i Dalsland i Nov., att han
funnit landet ruineradt efter fiendens vistelse, och att dessa ådagalagt mycken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
