Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Historia och Kulturhistoria af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 HANS HILDEBRAND. 8
-t-
gifver af historien i sin förträffliga lärobok. Der heter det —
jag har för ögonblicket framför mig den sjunde upplagan af
den illustrerade redaktionen (tryckt år 1877): historien lär oss,
hvad som tilldragit sig bland menniskorna och huru
mennisko-slägtet under Guds ledning småningom framskridit till allt större
upplysning och förädling. Men historien berättar ej allt, som
tilldragit sig, utan blott det vigtiga och märkvärdiga; hon
sysselsätter sig endast med de folkslag och de menniskor, som uträttat
något minnesvärdt och haft ett större inflytande på
menniskoslägtets historia.
De statistiska uppgifter jag här lemnat, äro icke afsedda
att på ringaste sätt tadla, jag vill endast konstatera det faktum,
att våra stora historieskrifvare anse sin uppgift vara i främsta
rummet att skildra staten, kyrkan och de ledande personernas
handlingar och öden. Det kulturhistoriska materialet är för
dem fyllnadsgods; detta material behandlas icke meel en
omständlighet som svarar mot den, som kommit den politiska historien
till del. När den ofvan citerade anonyme författaren säger, att
vi, d. v. s. historieskrifvarne, vilja gerna hafva begge delarna
eller alltsammans, så som lifvet sjelft dem gifvit, synes det mig
icke vara fullt korrekt, ty de vilja hafva det politiska
fullständigt och af den andra delen allenast ett extrakt. Den liknelse
han strax förut anför, ätergifver trognare åtminstone våra flesta
historieskrifvares uppfattning. Det politiska materialet är
kärnan, det kulturhistoriska skalet.
Jag upprepar ännu en gång : det är icke min mening att
här tadla. Den uppfattning, som hos den historiska skolan gör
sig gällande, är berättigad derigenom att den har häfden för sig.
Om vi undantaga Herodotos, som kallats historiens fader och
som visar tydliga tendenser till en universelare uppfattning af
historiens väsende, har historien, från det hon funnits till, varit en
skildring af det ordnade statssamfundets utveckling, och man är
utan tvifvel berättigad att respektera den inskränkning, som en
vetenskaplig term erhållit, äfven om man i vår tid mycket
förklarligt, genom de föreställningar 0111 historiens uppgift, som
småningom utbildat sig, känner en viss benägenhet att i historien
finna ’begge delarne eller alltsammans, såsom lifvet dem sjelft
gifvitV
Historieskrifningen har framför allt i vårt århundrade gått
med jättesteg framåt. Forskningen liar blifvit allvarligare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
