Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Konung Magnus Eriksson och Skåne, 1–3, af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
II ANS HILDEBRAND.
16
efterverldens erkännande, som det behöfdes många årtionden
innan man i Sverige var mogen för hennes tillämpande.
Det finnes intet som antyder att förtjensten för Skånes
införlifvande med Sverige tillkommer stormännen. Det synes
mig deremot ganska sannolikt, att tanken pä detta vigtiga
förvärf snarare tillhör konung Magnus och att den hos honom var
ett arf från modern och hennes vän den äfventyrlige hr Knut
Porse. För planens förverkligande fordrades penningar. Som
dessa voro svåra att anskaffa, måste olägenheter uppstå.
Konungen underkastade sig dessa, men det ser ut, som om
stormännen icke varit lika offervilliga eller rättare sagdt nog tåliga,
när det gälde att bida på ersättning för hvad de af egna medel
för ändamålet hade utlagt. En spänning uppstod härigenom allt
från början af konung Magni regering och har denna helt visst
utöfvat ett ganska stort inflytande på händelsernas allmänna
utveckling under hans regering.
2.
Förhållandet mellan Skåne och Sverige var från början ej fritt
från tvetydighet. Rätteligen borde konung Magnus endast hafva
inträdt i den förre pantinnehafvarens rätt. Så snart lånesumman
var betald, skulle panten återlemnas. Få vi tro hvad
skåningarne sedermera sade — och skäl att misstro deras uppgift,
finnes mig veterligen icke — hade de utsett konung Magnus till
sin herre och konung. Denna uppfattning hyste äfven konungen
och motiverade henne dermed, att den danske konungen hade
blifvit med våld förjagad från sitt rike och under det landet
sålunda var herrelöst, hade skåningarne vändt sig till honom med
begäran, att han skulle blifva deras herre saint derefter svurit
honom såsom konung trohetsed. Uppgiften om Danmarks
konungs-löshet är väl icke efter bokstafven fullkomligt sann, ty Kristofer
var konung alltifrån fördraget med holsteinarne i Ribe den 25
februari 1330, men hans myndighet var obetydlig ocli ifrån freden
i Kiel den 10 januari 1332 hade han, enligt Reinhardts ord, ’intet
att luta sitt hufvud till’. I verkligheten kunde således Danmark
sägas vid den tid då skåningarne vände sig till konung Magnus^
hafva varit utan konung, i händerna på några som tidens
handlingar kalla tyranner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
