Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Finska kriget 1808 och 1809. Af G. Björlin, anm. af N —n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
björlin, finska kriget.
cl
klädde, och hade icke den från sin sjuksäng uppstigne Döbeln vid
Juutas satt en oöfverstiglig dam för fiendens framträngande, hade
hela den finska hären med de förstärkningar under general von
Vegesack, som han fått från Sverige, blifvit tagen såsom i en fälla.
Nu fick hans spillror i stället efter det ärofulla men olyckliga slaget
vid Oravais, der Adlercreutz med ali sin utmärkta duglighet visade
sig icke ega en härförares hela taktiska blick, under outsägliga
lidanden bana sig väg genom drifvorna denna gång vida längre än
den förra, och detta nödgade äfven Sandels att lemna Savolaks, som
han så lyckligt försvarat, och der han vunnit den ärofulla segern
vid Virta bro.
Dessa skiftande lyckliga och sorgliga sidor af fälttåget i norra
Finland jemte de mindre krigsföretag, som stå i sammanhang med
det samma, de enskilda ströftåg, som ofta med stor framgång
utfördes af fÖrslagneo män, och de folkresningar, som både i Närpes,
i Karelen och på Aland vållade ryssarne stora bekymmer, framhållas
af förf. som jemväl egnar några karakteristiska ord åt hvarje i
kriget deltagande person, som dragit uppmärksamheten företrädesvis
till sig. Han visar äfven utan att någonstädes låta förleda sig till
öfverdrifvet klander, hvilka utsigter den finska härens befälhafvare
hade att göra ställningen brydsam för inkräktarne, äfven sedan
Ehrensvärds grift blifvit såld åt fienden. Äfven vid bedömandet af
denna nesliga handling, på hvilken fosterlandsvännen ännu
näppeligen kan tänka utan att harmas ända till raseri, iakttager han sin
vanliga måtta och låter straffdomen icke minst träffa dem, »som
icke satte dugligheten och förtjensten vid befordringarna inom armén
framför okunnigheten, framhållen af det mäktiga gunstlingsskapet,
af rikedom och slägtförhållanden». Sitt klander kan han för öfrigt
icke återhålla — och hvem undrar på det? — vid tal om konungen,
som icke allenast genom sin okloka politik åtminstone icke
förekom krigets utbrott, utan genom sitt egensinne gagnlöst spilde bort
de utsigter, som funnos att bringa det till ett lyckligt slut, och
dessa utsigter voro icke få.
Det finska kriget är med rätta en hjeltesaga hafva vi sagt, och
det intryck den gör., förhöjes utan tvifvel af det oefterrättliga sätt,
på hvilket kriget fördes. Om man trodde på ett oundvikligt Öde,
kunde man anse det finska krigets hjeltar vigda till undergång, ty,
huru tappert de än stredo, och med hvilken hänförelse de än kastade
sig mot fiendens bajonetter, så skulle dock nederlag och återtåg och
nöd och elände blifva deras enda belöning. Äfven ganska väl
anlagda företag såsom t. ex. det sista och det mest storartade,
fälttåget i Vesterbotten på sommaren 1809, misslyckades, såsom fallet
blir, då man icke gör sig förtjent af lyckan, men icke ens denna
oupphörliga rad af motgångar kunde bryta de tappre finnarnes mod,
»och», säger förf. vid tal om savolaksarnes sista strid vid Hörnefors,
der deras tappre förare Duncker gaf sitt lif, fastän de tågat öfver
300 mil »och förlorat hem och fränder, ville de likväl ännu strida,
ty ännu, tyckte de, voro finnarne icke besegrade».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
