Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Georg Adlersparre, en historisk karaktärsbild af Dr Otto Sjögren, anm. af T. S—e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjögren, georg adlersparre.
XIII
han äfven en eldig orolig känsla, som gjorde honom misstänksam
nnder en yta af skämt, som ej alltid var det bästa, och blef
slutligen, missnöjd ocli missmodig, och, såsom han trodde, glömd, en
mauvais plaisant äfven med sitt eget rykte»1). Denna
misstänksamhet, om hvilken Geijer talar, visar sig i ej ringa grad i flera af
hans starkt färglagda bref och öfriga skrifter liksom äfven i sonen
K. A. Adlersparres skrifter, i hvilka denne närmast sökte med sonlig
pietet varna fadrens minne, men i hvilka han väl äfven gjorde sig
till ett eko af fadrens tankar. Det synes oss derför som om
minnes-tecknaren bort med skarpare kritik hafva begagnat dessa källor,
liksom han äfven mer än som skett bort hafva lyssnat till hvad
Adlersparres motståndare — de så mycket förkättrade gustavianerne inclusive
— torde hafva haft att säga. Hade så skett, skulle, för att taga ett
exempel, författaren ej upprepat de gamla adlersparre-mannerheimska
misstankarna, att kronprinsen Karl August blifvit förgifven, hvilka
efter dr Amnéus’ grundliga undersökningar i ämnet ej vidare bort
återkomma, hälst som sedan dess intet nytt stöd för desamma
kunnat företes. Då hade kanske äfven skildringen af Adlersparres
åtgöranden i Stockholm efter den 13 mars, hvarvid han i allmänhet
nog mycket hade sin egen trygghet för ögonen, af hans ställning till
Adlercreutz och tillsättningen af befälhafvare för den sorgligt
minnesvärda expeditionen till Vesterbotten, samt af hans förhållande till
Virsén och statsrevisionen 1827 erhållit en något förändrad
färgläggning.
Några observanda vid en och annan af författarens sakuppgifter
torde det tillåtas rec. att framställa. Förf. redogör sid. 14 för
expeditionen mot Davidstad under 1790 års finska fälttåg och
Adlersparres förhållande dervid. Enligt denna framställning, som för öfrigt
ej rätt stämmer med källan —• antagligen Armfelts sjelfbiografi —
skulle dåvarande ryttmästaren Adlersparres förtrupp utgjort tre
regementen, hvilket låter högst osannolikt. Enligt J. Mankell,
»Anteckningar rörande finska armé ens och Finlands krigshistoria», sid. 520,
ntgjorde det rekognosceringsparti, som vid detta tillfälle stod under
Adlersparres befäl, af 50 lifdragoner och 240 man infanteri, och det
var med denna styrka han på återvägen vid Niveri blef afskuren af
ryssarne, hvarvid han sjelf jämte 82 man tillfångatogs. Enligt K. A.
Adlersparre skall en af G. Adlersparre egenhändigt uppsatt
berättelse om denna affär förvaras i Lunds bibliotek (K. A. Adlersparre,
1809 års revolution och dess män, sid. 105), hvari Armfelt, som
anbefalt expeditionen, fritages från beskyllningen att hafva varit
orsak till olyckan — hvilken beskyllning åter förf. sid. 13 synes vilja
godkänna.
1) Erik Gustaf Geijers samlade samlade skrifter, 1,8,133. Geijer tillägger:
»Vi vilja ej uppehålla oss vid de kända temligen oskadliga bevisen af denna lust
eller olust ur hans senare dagar. Vi vilja ej försvara dem; men — quand même
— han har för stora förtjenster om sitt fädernesland, att ej mycket skulle
honom förlåtas. Georg Adlersparre var ingen man af första ordningen, men han
var en; och det blad han eger i Sveriges historia, skal] hvarken han sjelf eller
någon annan rycka dädan».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
