Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Svenska hofvets och aristokratiens lif. I—IV af Arvid Ahnfelt, anm. af * * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XVIII
öfversigter och granskningar.
fulla utgjutelser, efter som dessa nödvändigt skulle återuppväckas ur
en välförtjent glömskas graf.
Nauckhoff var en man med godt hufvud, derföre äro hans
memoarer mångenstädes underhållande, men utan egentlig bildning,
derföre äro hans uppfattningar ofta särdeles ytliga. Man läse t. ex.
hans yttranden om Norge. De hufvudsakliga anledningarna, som,
enligt hans utsago, skilde Karl Johan från sitt svenska folk, var, utom
hans obekantskap med svenska språket, dels den »brist på nitälskan för
osminkad sanning», som skulle hafva förefunnits hos de mera
betydande personerna vid hans sida, dels konungens begär att förvärfva
fasta egendomar. Serviliteten, om den ock hos någre fans, var
dock ingalunda så allenaherskande som här säges. Ett annat
memoarverk från samma tid, det Schinkel-Bergmanska, har i sitt Bihang
börjat meddela ovederläggliga prof på ganska stor frirnodighet och
ärligt tal inför denne furste. (Man läse t. ex. riddarhussekreteraren
Silfverstolpes promemoria af 1811, som åtföljde den franska
öfversättningen af 1809 års grundlagar.) Hvad konungens begär att
förvärfva fasta egendomar angår, är det knappast troligt, att Nauckhoff
varit okunnig om $tt Karl Johan med deras inköp ofta hjelpte de
förre egarne ur ganska svåra trångmål. I allmänhet synes
konungens hela karaktär hafva för Nauckhoff varit en olöslig gåta; detta
har dock icke hindrat honom att bedöma den med en lika tydlig
som oförklarlig illvilja.
Såsom vi förut antydt, hafva herr A:s åtgärder i och för denna
publikation inskränkt sig dertill, att han afskrifvit, hittat på lockande,
stundom något oegentliga rubriker, i viss mån ordnat och utgifvit.
Hvad afskrifningen, det vigtigaste momentet, angår, har den skett
temligen slarfvigt. Vi hylla gerna den åsigt, att ett arbete bör
bedömas efter sina förtjenster, ej efter sina fel oeh alldraminst efter
sina tryckfel, men då man särskildt här har svårt att med originalen
jemföra herr A:s upplaga och ofta påträffar i Ögonen fallande
felaktigheter, har det sig icke så lätt att hysa tillit till det hela. Vi
behöfva här icke yttra oss vidlyftigt, helst kritiken redan förut
ingalunda varit blind för dylika fel i herr A,:s talrika publikationer, men
alldeles utan bevis vilja vi dock icke lemna våra ord. Del I, sid.
179 låter utg. oanmärkt passera Marianne Ehrenströms notis om
att Leopold den 8 Nov. 1830 insjuknat. Såsom bekant är afled L.
den 9 Nov. 1829. Del IV, sid. 96 låter han J. G. Oxenstjerna
förtälja att, då under 1788 års sjökrigshändelser svenska och ryska
flottorna möttes, »sände hertigen att begära soldater’ så väl för sig som
för svenska flaggan»(!) Berättelsen gäller naturligtvis den väl kända
tilldragelsen, då hert. Karl fordrade salut af den ryska flottan, hvarom
äfven talas ett stycke längre ned på samma sida. Samma del, sid.
100 står att läsa: »konungen (Gustaf III under finska kriget)
berättar sjelf mycket, men hör gerna andra och i synnerhet om man kan
omtala det som roar, då han sjelf ej berättar svineusa saker.»
Detta af oss kursiverade vulgära uttryck, från långt senare datum,
har utg., lustigt nog, insatt i st. f. ordet serieusa, hvilket senare ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
