Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Sveriges Historia från äldsta tid till våra dagar - 5. Sverige under Partitidehvarfvet af Rudolf Tengberg, fortsatt af S. J. Boethius, anm. af V. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
boethius, sveriges historia.
XXXV
Sid. 318 säger förf., att då Rysslands gräns mot svenska
Finland i följd af det turkiska kriget 1787 nästan helt och hållet
blottades på trupper, »trodde sig Gustaf omsider hafva erhållit ett tillfälle
att bryta sin farliga grannes makt, och på våren 1788 erbjöd han mot
vilkor af underhällspenningar Turkiet sitt understöd». Förf. syftar
här tydligen på Gustaf I lits förslag till förbund mellan Sverige ocli
Turkiet d. 17 Mars 1788, men hvilket förslag ännu d. 22 Maj ej
framkommit till Konstantinopel och först under det svenskt-ryska krigets
lopp kunde läggas till grund för underhandlingar. (Se Heidenstams
depesch d. 22 Maj). Långt förut hade Gustaf föreslagit ett
subsidiefördrag: enligt en promemoria bland kanslipresidentens koncept
i Riksarkivet afgick den första framställningen härom till
Konstantinopel redan d. 31 Juli 1787, således före turkiska krigets utbrott.
— Af Bergman-Schinkels vilseledande framställning har förf. låtit
förleda sig att angifva följande skäl till dröjsmålet med denna
subsidietraktats afslutande : »Turkiet hade uppstält såsom vilkor för
underhållspenningarnas utbetalande, att Sverige skulle hindra den
ryska flottan att afgå till Medelhafvet, och då denna på våren 1788
var segelfärdig, ansåg sig Gustaf ej kunna invänta underhandlingarnas
sint» (sid. 319). I sjelfva verket framstäldes väl denna fordran vid
första konferensen mellan turkiska och svenska ombuden (i Dec. 1787),
men tillbakavisades genast af svenske ministern, hvarefter den ej
vidare kom på tal. Det tidt och ofta upprepade skälet, hvarför
Porten ej kunde underteckna fördraget, var deremot det, att Gustaf
III ej ville förklara Ryssland krig, utan blott företaga en s. k.
demonstration, hvilket ord sultanen sade sig ej begripa. I det förut
nämnda alliansförslaget af den 17 Mars 1788 talade Gustaf ej längre
om demonstration : svenska ministern fick i stället befallning att
»promettre formellement clair et nett [-ementP] que j’attaquerois la Russie
par terre et par m ere». Sedan han sålunda gifvit efter i tvistefrågan.,
gjorde han sig antagligen så säker om subsidier, att han ansåg sig
ej böra uppskjuta anfallet mot Ryssland, tills underhandlingarna med
Porten blifvit afslutade.
Andamålet med Gustaf III:s besök i Köpenhamn 1787 var ej,
såsom förf. säger sid. 318, att försäkra sig om Danmarks neutralitet
under det förestående kriget med Ryssland. Af det i förra årgången
af denna tidskrift s. 297 meddelade alliansförslaget framgår det, att
den svenske konungen tvärtom afsåg ett anfalls- och försvarsförbund
med Danmark.
Sid. 324 uppgifves det, att d. 12 Aug. 1788 uppsattes i Anjala
en »föreningsakt», hvari fredens återställande, ständernas
sammankallande samt, upprätthållandet af riksdagens rättigheter angåfvos
såsom förbundets mål. "Vidare utfärdades samma dag ett »cirkulär
i armén», hvari bl. a. yrkades, att rådet skulle tillsättas enligt 1720
års regeringsform, och undertecknades en »deklaration», genom
hvilken de förbundne sökte rättfärdiga sitt förfaringssätt. Denna
deklaration eller föreningsakten, sändes samma dag till konungen.
Efter hvad K. K. Tigerstedt i sin afhandling om Göran Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
