Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Sverige på kongressen i Wien 1814—1815 af Ernst Carlson - De allmänna dragen af de stora, europeiska frågorna och Sveriges ställning till desamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
ERNST CARLSON.
vida starkare. Regeringen önskade, sedan Napoleon åter kommit
till magten i Frankrike, att om möjligt hålla sig neutral i det
förestående kriget, som föga kunde sägas beröra Sveriges
intressen. Hon kände sig starkt bunden af grundlagens
stadganden angående anfallskrig och af ekonomiska skäl. Måhända
inverkade äfven Karl Johans obenägenhet för ett nytt krig med
hans gamla fädernesland. Löwenhielm åter, som stod
händelsernas skådeplats närmare, kände sig framför allt nödsakad att
handla s äj att Sverige under det allmänna hatet och förbittringen
mot Napoleon ej komme att stå ensamt gent emot det öfriga
Europa. Han kunde i följd af det långa afståndet och den
besvärliga postgången ej i hvarje särskildt fall inhemta regeringens
föreskrift. Ställningens kraf gjorde det för honom oundvikligt
att underteckna de allmänna förklaringarna mot Napoleon, medan
han å andra sidan visligen aktade sig att biträda förbundet af
den 25 Mars. Han fann i detta sätt att gå till väga ett medel
att omintetgöra de gängse ryktena om svenskarnes och
kronprinsens bevågenhet för FrankrikeJ) och att upprätthålla det goda
förståndet med de allierade, utan att han derför behöfde åtaga
Sverige några bestämda förpligtelser i och för kriget.
Under det att den svenska regeringen altså var af olika
tankar med Löwenhielm om nödvändigheten att deltaga i en ny,
allmänt europeisk förklaring mot Napoleon, så voro dock hennes
sympatier afgjordt på hans motståndares sida. Visserligen
önskade hon helst att för sin del få behålla freden. Sveriges
läge hade efter föreningen med Norge blifvit »insulärt». Vi hade
genom freden i Kiel lösgjorts från en närmare förbindelse med
fastlandet. Men i ett tidehvarf af revolutionära stormar, måste
understundom alla enskilda skäl vika för omsorgen om det
allmänna bästa, och regeringen var derföre under vissa
förutsättningar ej obenägen att mot subsidier ställa en svensk styrka till
de allierades förfogande. Meu hon fordrade, att desse först
skulle uppfylla sina förbindelser mot Sverige2) och ej såsom
hittils gynna Danmark i dess anspråk. Sedan Löwenhielm i
enlighet med sitt löfte 3), till regeringen meddelat
stormagternas inbjudning till Sverige att biträda förbundet af den
Löwenhielms depesch den 27 April 1815.
2) I fråga om utbekommande af Sveriges andel i krigskontributionerna
under det föregående fälttåget och den af England utlofvade ersättningssumman för
Guadeloupe. Engeströms skrifvelse den 18 April 1815.
3) Jfr ofvan sid. 97.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
