Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Sverige på kongressen i Wien 1814—1815 af Ernst Carlson - De svenska frågor, som i Wien blefvo föremål för underhandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGE PÅ KONGRESSEN I Wi EN.
117
för Sveriges del genom Kielfreden åsyftats, vara tryggadt. Det
var i sanning tid på att Danmark å sin sida yrkade på
iakttagandet af sina rättsanspråk, och för att göra dessa gällande
anhöll Fredrik VI vid kongressen om stormagternas bistånd1).
Dessa vore väl, då denna framställning gjordes, altför upptagna
af sina egna angelägenheter för att kunna lyssna dertill. Men
sedan de stora frågorna fått sin lösning, skulle det visa sig att
stormagternas sympatier vore på Danmarks och icke på Sveriges
sida. Ett steg, hvartill det engelska sändebudet på grund af
Danmarks klagomål lät förmå sig, blef närmaste anledningen,
att underhandlingen om Pommern drogs till Wien.
Lörd Castlereagh, som gerna antog den oegennyttiga rolen
af medlare, fann nemligen, att Sverige fått tillräcklig ersättning
för sina uppoffringar genom föreningen med Norge, medan
Danmark nu var den lidande. I slutet af Januari 1815, då tvisten
om Sachsen-Polen började komma på det klara, skref han derföre
«ett. bref till den engelske gesandten i Stockholm m:r Thornton,
och anbefalde denne att hos Kari Johan göra en framställning
till Danmarks förmån. Detta steg hemlighöll han för
Löwenhielm och yttrade endast i sina samtal med denne i fråga om
Pommern, det han fruktade, att den danske konungens anspråk
skulle föranleda mycket trassel2). Löwenhielm hade också
näppeligen upptäckt denna intrig, om ej Castlereagh kort derefter
rest hem till parlamentet och vid kongressen efterträdts af
hertigen af Wellington, som, mera krigare än statsman, genom sin
oförsigtighet blottade förhållandet. Då Löwenhielm fick reda
på saken, blef han naturligtvis högst uppbragt och förebrådde
de engelska ministrarne deras sätt att gå till väga. Han såg
deri ej blott ett bevis på misstroende mot honom sjelf, utan
också ett försök att undandraga Sverige det kraftiga stöd man
visste det ega hos kejsar Alexander, om saken behandlades i
Wien 3).
Thorntons framställning till Karl Johan misslyckades
fullkomligt. Kronprinsen förklarade, att Sverige utan ersättning
för krigskostnaderna aldrig skulle afstå från Pommern. Han
«ade sig dessutom af Englands vänskap haft skäl att vänta ett
*) Grefvarne Bernstorffs not till de fem stormagterna dèn 19 November
1814. Tryckt hos D’Angeberg, 449 o. f.
2) Löwenhielms apostill den 1 Februari 1815.
3) Mwenhielms depescher den 18 och 27 Februari 1815.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
