Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johan Adolph Clodts anteckningar af Martin Weibull - Relation om slaget vid Halmstad 1676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
JOHAN ADOLPH CLODTS ANTECKNINGAR.
Under tiden förde vår allernådigste konung i egen hög person
med en oförliknelig tapperhet och en beundransvärd hållning i
allo, som man ej af hans ungdom kunnat vänta, vår högra flygel
mot fiendens venstra och bragte denna redan vid första angreppet,
i trots af det tappra motståndet, i sådan oordning att dess
förhoppning om seger med ens försvann: den såg sig i stället
tvungen att söka sin räddning genom en flykt öfver ån, som flöt
i dess rygg. Men konungen, åtföljd af sina segrande sqvadron er,
satte också öfver denna, oafbrutet fullföljande kampen. Samma
fördel vann också den venstra flygeln, anförd af generallöjtnant
von Fersen, mot fiendens högra. Vårt infanteri, som med stor
häftighet förföljde, dref öfver ån alla som gjorde motstånd, så
att inom kort icke allenast den fiendtliga hären i sin helhet var
totalt slagen och i upplösning stadd, utan äfven till ytterligare
insegel på sitt nederlag måste på valplatsen qvarlemna allt sitt
artilleri och sitt ammunitionsförråd. Befälhafvaren, generalmajor
Dunkam, jemte öfverste Tropp och många andra både
regements-och kompaniofficerare, hvilka på förut omtalta sätt sökt rädda
sig genom flykt, voro nödsakade att med spillrorna af hären
anropa sin store segrares mildhet, hvilken konungen också med
stort ädelmod visade, i det han åt alla skänkte pardon, som på
nåd och onåd underkastade sig och jemte sina vapen inför hans
fötter nedlade de från slaget räddade fanorna och stån dåren.
Den egendom och mundering, som de ej under plundringen
förlorat, återskänkte han dem ädelmodigt, ehuru de båda
förstnämda ej af sådan nåd gjort sig förtjenta, då begge förut stått
i vår konungs tjenst och erhållit afsked under försäkran, att de
aldrig skulle draga värja mot Kgl. M:ts person. Yår
allernådigste konung ansåg emellertid sig ej värdigt att hämnas
detta, ehuru han sjelf erinrade dem derom, då han bevisade
dem denna stora nåd.
Största motstånd i denna drabbning — och derför äfven
största förlusten — mötte första bataljonen af Kgl. M:ts garde,
hvilken då kommenderades af öfversten Christoffer Gyldenstierna,
numera grefven och öfverståthållare!! i Stockholm; vid denna
befann jag mig då som löjtnant och hade äran att såsom sådan
i slaget deltaga. Emot denna bataljon stodo nämligen, två
fiendtliga bataljoner, af hvilka den svagaste i styrka ej gaf efter
för den svenska ensam. Dessa voro båda, i fronten såväl som
på flankerna, försedda med så kallade spetsvagnsmaskiner, hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
