Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Wallenstein och hans förbindelser med svenskarne af E. Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rättat honom om sin afsigt att nästa dag sluta ett stillestånd
med Arnim för att kunna invänta Bubnas ankomst; det oaktadt
måste han med sin här gå fienden »under ögonen») för att ej
väcka några misstankar. Grefve Trzka afskickades verkligen,
medan härarne stodo uppstälda mot hvarandra och skärmytslade,
och efter några skickningar fram och tillbaka kom det ändtligen
till ett sammanträde mellan Wallenstein och Arnim jämte Trzka,
öfverste Burgsdorf från brandenburgarne, öfverste v. Fels från
svenskarne och ett par andra; äfven Raschin var närvarande;
det var d. 27 maj (6 juni). Följden blef ett stillestånd på 14
dagar, hvarjämte Wallenstein samtalsvis framstälde några punkter,
som kunde tjena till grundval för en blifvande fred.
Om det egentliga innehållet och betydelsen af de föreslagna
punkterna har man varit af olika mening. Såsom Arnim fattade
dem, ha de inneburit att armeerna skulle förena sig och
användas mot hvem som hädanefter ville störa »statum imperii»
och hämma religionens frihet eller med andra ord att i det
romerska riket i fråga om privilegier och religion man skulle
återgå till förhållandena sådana de varit 1618 samt att det skulle
stå de intresserade parterna fritt att inträda i en sådan allians.
Wallenstein har på Arnims begäran genom Trzka låtit förklara
att han ingenting hade vid denna formulering att erinra. Det
var i sjelfva verket detsamma, som han tidigare sagt Bubna och
tillåtit honom att meddela rikskansleren, och till sitt innehåll
lika obestämdt. Att det derjämte talats i allmänhet om den
svenska kronans »recompens» i penningar och orter, synes vara
säkert och är ju ganska naturligt. Men derjämte lärer under
sammanträdet Wallenstein efter vanan brukat »extravaganta
manér» i sitt tal. Till den svenska öfversten von Fels har han
hviskat, att om kejsaren ej ville gå in på freden, skulle han
jaga honom »zum teufel»; om jesuiterna skulle han sagt: de
hundsfottarne skall jag köra ur riket; så snart han slutit fred,
ville han med härarne draga mot turken o. s. v. Sådana uttryck
grepos inom kort utaf ryktet och snart nog har man af
allvarsamma och förflugna ord satt ihop ett fredsprojekt i sju punkter,
som trots sitt besynnerliga innehåll funnit tro hos
historieskrifvarne[1].
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
