Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596 af S. J. Boëthius. 1. Samregeringen på grund af överenskommelsen den 2 September 1594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro hertig Karl och riksråden att anse såsom representanter för
de båda statsformer, som vid nyare tidens början kämpade om
öfverväldet i de flesta europeiska länder: den moderna
rättsstaten, möjliggjord af en förstärkt konungamakt, och det
aristokratiska medeltidssamhället, i hvilket statens rätt var helt och
hållet underordnad de privilegierades intressen. Men ehuru
dessa allmänna europeiska tidsriktningar sålunda ytterst
förklara den nämda brytningen, på samma gång de gifva den dess
verldshistoriska betydelse, medverkade dock till densamma äfven
frågor, som berodde af för Sverige egendomliga förhållanden,
frågor, som, ehuru de blefvo mera brännande genom de allmänna
motsättningarna, dock äfven i och för sig voro af stort personligt
och statsrättsligt intresse och i själfva verket just blefvo
de tändande gnistorna till det inbördes krigets förödande brand.
Den tid, hvarunder dessa frågor i synnerhet kommo på
dagordningen, var hertig Karls och rådets samregering efter
Sigismunds afresa till Polen sommaren 1594; denna epok lemnar
därför, så att säga, nyckeln till en rätt uppfattning af den
slutliga brytningen mellan hertig Karl, Sigismund och rådet.
De svårigheter, som Sverige sålunda denna tid hade att
lösa utöfver dem, som framgingo ur de allmänna europeiska
tidsströmningarna, framkallades i främsta rummet af
personalunionen med Polen. Sveriges ställning under denna var
ingalunda genom lagar tillräckligt betryggad, och till och med
angående sättet för rikets styrelse under konungens frånvaro i
Polen rådde en betänklig osäkerhet. Sant är, att 1587, i
sammanhang med Sigismunds val till polsk konung, ett
unionsfördrag — de s. k. »Kalmar-stadgar» — blef upprättadt mellan
konung Johan, Sigismund och rådet; men den förstnämde hade
ej långt därefter i sin förlikning med hertig Karl förklarat dessa
stadgar »alldeles kraftlösa och till intet» [1], och ehuru detta
kasserande nog egentligen afsåg de för hertig Karl misshagliga
bestämmelserna om rikets styrelse under konungens frånvaro, kunde
dock Sigismund genom detsamma möjligen äfven anses löst från
de förbindelser, han i stadgarna iklädt sig med afseende på
betryggandet af Sveriges ställning under unionen. Visserligen
innehöllo dessa stadgar, att ingen skulle kunna lösa Sigismund
från hvad han genom dem åtagit sig, men detta var tydligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
