Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596 af S. J. Boëthius. 1. Samregeringen på grund af överenskommelsen den 2 September 1594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
S. J. BOETHIUS.
ning öfver uppbörden, som konungen äfven begärt, utfördes till
främmande land.
Det berättigade i denna hertigens framställning synes
förtjäna en närmare utredning. Onekligen hade hertig Karl rätt,
då han ansåg det vådligt, om konungen finge utföra den svenska
statens tillhörigheter till sitt andra rike; under Kalmareunionen
hade man också genom uttryckliga förbud i konungaförsäkringarna1)
sökt förebygga detta missbruk, som lätt kunnat nedbringa Sverige
till egenskapen af ett skattskyldigt lydland, och om äfven de nu
framstälda fordringarne voro i och för sig obetydliga, så kunde
dock deras uppfyllande hafva blifvit ett farligt prejudikat. Men
en annan fråga är, huruvida Sigismunds fordringar verkligen
voro formelt olagliga, d. v. s. huruvida han, såsom Karl påstod,
i detta hänseende var bunden af »ed, löfte och tillsägelse».
Konungaeden förbjöd väl konungen att afhända riket dess
tillhörigheter, men detta innebär ej ett förbud mot bortförande
fölen kortare tid, och om något annat behöfde här ej vara fråga.
I det af hertigen viel tiden för kröningen uppsatta förslaget till
regeringsform förekommo visserligen stadganden med detta syfte,
men denna handling vann aldrig laga kraft2). Onekligen har
dock Sigismund en gång lofvat att ej utföra rikets drätsel,
skatt och inventarier, nämligen i Kalmare stadgar, och för
så vidt Karl ansåg dessa härutinnan ega gällande kraft, hade
han sålunda verkligen rätt3), men det var tydligen löftena
vid kröningen han åsyftade, och sålunda har han — med eller
utan afsigt — ej skilt mellan hvad Sigismund enligt hans mening
då bort lofva och hvad han verkligen lofvat.
Äfven med afseende på de hemliga ederna vidhöll han sina
påståenden och var ej häller belåten med rådets utlåtande om hans
förskott, och det var således egentligen blott i en punkt, som han
fann sig fullt tillfredsstäld af riksrådens svar, nämligen den, hvari
de lofvat att afgifva förklaringar angående de af Lindorm Nilsson
framstälda beskyllningarna. Sannolikt var det också blott detta
löfte, hvars uppfyllande han dock fann nödigt att särskildt
påyrka, som i förening med deras begäran att han måtte fortfara
med regeringen åstadkom, att han trots den olösta konflikten
med konungen och det enligt hans uppfattning otillfredsställande
J) T. ex. k. Kristofers och Kalmare recess.
2) Se »Om den svenska högadeln etc.», s. 105 samt ofvan s. 19.
3) Jmf. ofvan ss. 17 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
