Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - J. A. Ehrenströms efterlemnade historiska anteckningar utg. af S. J. Boëthius, anm. af Elof Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
e ii r enström s historiska anteckningar.
LVII
Kändt är, att en del af denna brefvexling genom Armfelts
vårdslöshet och Piranesis tjufknep föll i Reuterholms händer och
gaf anledning till den hårda dom, som drabbade Ehrenström.
Andra bref undgingo detta öde och ligga i godt förvar bland de
af Armfelts papper, som ej varit i orätta händer. Dessa
sistnämnda, från senare hälften af 1792 (ännu otryckta) visa
uppkomsten och arten af de förslag, som voro å bane. Det gälde att
förmå ryska kejsarinnan att genom ett energiskt uppträdande
hindra hvarje försök till ändring af Sveriges regeringsform och i stället
fordra att Gustaf IILs testamentariska föreskrifter uppehölles.
Under förutsättning att en riksdag stode för dörren — Ehrenströms
bref hade omtalat detta såsom en afgjord sak — uppgjorde
Armfelt på hösten 1792 för den blifvande riksdagen, en operationsplan,
hvari en förklaring af kejsarinnan spelade en stor rol, samt
under-stälde Ehrenström denna för öfrigt högst omogna plan. Dennes
utlåtande deröfver har icke blifvit bevaradt; men i allmänhet synes
Ehrenström i sin brefvexling med Armfelt hafva funnit dennes
mångskiftande förslag goda, och han uttrycker lifligt sin önskan om
deras framgång. — Ett ständigt återkommande thema i Ehrenströms
bref från denna tid är dock nödvändigheten att iakttaga
försigtighet i sina utlåtelser. Dessa uppmaningar voro visserligen lika väl
behöfliga, som de visade sig onyttiga inför en sådan man som
Armfelt; men deras enträgenhet gjorde hos denne intrycket af en
klenmodighet, som föga öfverensstämde med hans eget skaplynne.
De föranledde derföre de i hans bref till fröken Rudenschöld
förekommande smädliga utlåtelserna om Ehrenströms »poltronen».
Dessa yttranden sårade djupt Ehrenström, då de kommo till hans
kunskap ; de fylde för någon tid hans sinne med bitterhet mot
hans politiske meningsfrände och forne beskyddare. Han
hämnades dock på ett ädelt sätt, när olyckans dagar kommo.
Så länge som Armfelt sjelf umgicks med hemliga planer att
med Rysslands biträde åstadkomma en systemförändring i Sverige,
delade Ehrenström hans åsigt om denna åtgärds lämplighet och
nödvändighet; och först sedan Armfelt sjelf i April 1793 börjat
misströsta om deras utförbarhet, har Ehrenström öfvergifvit
tankarne derpå. Det är sålunda icke med sanna förhållandet
öfverensstämmande, att Ehrenström, såsom han sjelf uppgifver (I: 479)
ansett de Armfeltska förslagen i detta syfte såsom »ett straffvärdt
uppror», eller att det skulle hafva varit »ett verkligt förräderi mot
konungen och riket att utan hans vetskap och bifall inlåta sig i
underhandlingar med en främmande makt om dess verksamma
inblandande i fäderneslandets angelägenheter». Ehrenströms bekanta
under processen ofta åberopade bref till Aminoff, med uppmaning
att inför ryske ambassadören Stackelberg förklara, »att intet kunde
tjena att närmare fästa oss vid Ryssland och komma oss att mera
tillbedja dess stora herskarinna, än den utomordentliga tjensten att
befria oss från en lika oduglig som brottslig styrelse», utgör en
slående vederläggning af detta påstående. Hans tillägg: »Det enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
