Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Sten Stures strid med konung Hans af E. G. Palmén, anm. af Ehd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l xxviii
öfversigter och granskningar.
år 1872 (Svensk Tidskrift) framgår ej ur hans skrift; äfven ett
kortare uttalande af professor Alin år 1877 (Historiskt Bibliotek)
synes ha undgått hans uppmärksamhet. En så utförlig kritisk
framställning af de omtvistade punkterna har den svenska
literaturen emellertid ej haft att förete, och deri skulle sålunda
betydelsen af friherre Palméns skrift egentligen bestå.
Huruvida den historiska forskningen kommer att nöja sig med
det slut, hvarvid han stannat, är en annan fråga; från svensk sida
har till och med redan en liflig insaga gjorts deremot*).
Vare det långt från oss att påstå att icke författaren haft
för afsigt att utföra sitt domarevärf med största opartiskhet. Det
är än den svenska, än den danska uppfattningen, stundom båda
två, som få sitta emellan. Det kan dock ej undgå en
uppmärksam läsare, att i de domar han fäller, det är Sten Sture vida mer
än konung Hans som kommer till korta, och den förres svenska
försvarare, som ligga under. Nåväl, den historiska sanningen bör
gälla fram för allt, äfven om den skulle kräfva offret af illusioner,
som blifvit oss kära, men det är just härutinnan som vi ej
lyckats öfvertyga oss, att författarens synpunkter alltid varit de
riktiga. Han har visserligen ej varit blind för det, som gjort Sten
Stures minne dyrbart för oss svenskar: att han framstår som en
representant för den svenska nationaliteten mot försöken att
påtruga densamma en politisk förbindelse, som dåmera ej kunde
annat än hämma dess fria naturliga utveckling. Han medgifver att
unionens varaktiga återupprättande på herr Stens tid ej skulle ha
varit lyckobringande för Nordens framtid. Icke desto mindre har
författaren så godt som vid hvarje fall, då det kom till konflikt
mellan unionsintressena och de nationelt svenska, blott en
förkastelsedom för Sten Stures handlingssätt, ett ogillande af de
svenska historieskrifvarnes försök att försvara honom. Hans mening
synes vara att unionens upplösning var en önsklig sak, men att
den bragtes å väga genom dåliga medel. — Nu är det ju ett
faktum — att beklaga, om man så vill, men ej att bestrida — att
den politiska moralen i alla tider och icke minst under femtonde
århundradet, varit en annan än den borgerliga, och folken liksom
författarne ha oftast låtit sin dom bestämmas af målet för den
handlande personens verksamhet, — hvari de väl icke ha gjort
alldeles orätt, äfven om de mången gång gått till ensidighet, just
genom den nationella uppfattningen. Sällan om någonsin faller
dessutom skulden, om det är två motståndare, blott på den ena.
Vi veta derföre icke om det båtar till mycket, helst i förevarande
fall, att »med guldvigt afväga», hvilkendera parten mera framstår
såsom »eds- och löftesbrytare» (jemf. s. a. sid. 39.), om ingendera
i det hänseendet står skuldlös. Icke är det antalet af fall, om
detta kan uppvisas, som här skall gifva utslaget, utan dervid torde
andra synpunkter böra ha rum.
0 Nordisk Revy 1883—1884, n. 13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
