Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Julianus Affällingen. En bild från den döende antiken af Julius Centervall. anm. af S. F. D.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
julius centervall, julianus affällingen.
lxxxi1i
skäl en utförlig behandling åt den i många afseenden intressanta
företeelse, som kallas neoplatonismen. Huruvida förf:s i raska drag
framstälda bild af Platos idélära i allt är riktig, vågar jag ej bedöma och
vill blott anmärka, att Plato ingenstädes, så vidt jag vet, bestämdt
tillägger idéerna, icke ens den högsta idén, personlighet. Derefter
följer en lika kort framställning af Platos lära om själen. Enligt förf.
lär Plato att själarna skapats af demiurgen, således hafva början i tiden,
men att de deremot icke hafva något slut. Så lär verkligen Plato i
den fantastiska dialogen Timaeus. Men då han i sina i vetenskaplig
form hållna skrifter, hvilka väl företrädesvis kunna göra anspråk på
att uttrycka hans verkliga mening, tvärtom säger att själarna sakna
början lika väl som slut, hvilket också följer af de bekanta bevisen
för själens odödlighet, torde man få antaga, att berättelsen om
skapelsen genom demiurgen är en mytisk omklädnad för tanken att själen
har sin yttersta grund i Gud. Likaledes tror jag ej, att förf. uttrycker
Platosv erkliga åsigt, då han låter »återerinringen» bestå i ett entusiastiskt
tillstånd, »ett heligt vansinne», under hvilket menniskan lemnar det
abstrakta tänkandet djupt under sig. Då Plato kallar vetandet en
återerinring, menar han väl, att då menniskan ur de enskilda
Töre-ställningarne genom abstraherande utvecklar allmänna begrepp, lion
genom de sinliga tingen erinras om dessas eviga urbilder, idéerna,
hvilka hon skådat i en tidigare lifsform. För Plato liksom för
Sokrates är tänkandet enda medlet att vinna sann kunskap; det
skulle dröja ännu tre århundraden, innan läran om ekstasen genom
Philo för första gången tog sitt inträde inom den helleniska
filosofien, samt ytterligare två århundraden, innan den blef allmännare
omfattad.
Derefter visar förf., huru en naturlig utveckling ledde hos de
bildade dels till skepsis dels till materialism, under det att hos den
stora massan mystiska religionsformer, sedan gammalt inhemska hos
Österlandets folk1), vunno allt större utbredning; han skildrar den djupa
känsla af syndaskuld och den trängtan efter försoning, som mot
forntidens slut under intrycket af de allmänna olyckorna grep
menskligheten. Sådan var den allmänna stämningen, då kristendomen
uppträdde, bjudande tröst och frid åt bekymrade själar. Den hade
redan länge i stillhet utbredt sig, då den fick en rival i neoplatonismen.
Denna vill vara både filosofi och religion, tillfredsställa både
förståndet och känslan. Den vill rädda polyteismen genom att antaga
en mängd undergudar, hvilka förestå de serskilda nationerna. Det
mystiska draget i densamma urartar snart derhän, att dess bekännare
öfva magi och trolldom. En olikhet mellan neoplatonismen och
kristendomen består, säger förf. riktigt, deri, att den förra lämpar sig
blott för de bildade och förnäme, den senare vänder sig
företrädesvis till de arbetande och betungade. I Mindre Asien har neoplato-
*) Sid. 26 talar förf. om de vädurs- och tjuroffers blod, som anbefalts as
Mithras’ tjenare. De s. k. taurobolierna höra icke till Mithras’, utan till Magna
Maters och Attys’ kult. Hvem är Adrasteia, som samma sida säges flykta?
Månne den Astraea, som nämnes Ovid. Metam. I, 150?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
