Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Julianus Affällingen. En bild från den döende antiken af Julius Centervall. anm. af S. F. D.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
julius centervall, julianus affällingen.
lxxxi1i
bekräftade försäkran icke den aflägsnaste tanke på att trupperna
närde planer att utropa honom till kejsare. Det lär väl på grund af
källornas partiska natur förblifva outredt, om Julianus vid
uppresningen varit aktiv eller icke. Vid läsningen af hans ofvan nämda
sjelfförsvar kan jag icke värja mig för intrycket, att hans samvete
icke är så rent, som haii vill intala andra och sig sjelf.
Sedan Julianus blifvit erkänd såsom ensam herskare öfver hela
romerska riket, var en af hans första åtgärder att låta afkunna och
verkställa de strängaste domar öfver Constantii förtroendemän, hvilka
domar enligt förf. alla utom en vunno bifall af samtidens bästa män.
Hvar den uppgiften är hemtad, vet jag ej, men Ammianus, som så
varmt sympatiserar med Julianus, klandrar de flesta af dessa domar
såsom obilligt hårda. Då Ammianus svårligen kan hafva uttalat ett
obefogadt klander, så torde Julianus icke kunna fritagas från
beskyllningen att af hat till sin företrädare hafva låtit förleda sig till
förföljelse mot hans vänner. I öfrigt har förf. helt visst i Juliani egna
vedersakares erkännande eller tystnad tilräckligt stöd för sin åsigt,
då han karakteriserar hans styrelse såsom utmärkt af mildhet,
outtröttlig arbetsamhet och oväld i rättskipningen, hans enskilda lif såsom
utmärkt af måttlighet och renhet.
I fråga om Juliani regering fäster sig hufvudintresset vid hans
sträfvanden att undertrycka kristendomen och reformera hedendomen.
Till den afdelning, som handlar härom, har förf. sparat den
utförligare redogörelsen för neoplatonismen såsom varande den källa, ur
hvilken Julianus hemtade de idéer, som ledde honom vid nämda
sträfvanden. Det skulle föra mig för långt att följa förf. i hans
intressanta framställning af skälen hvarföre Julianus så tilltalades af
densamma. Jag vill endast påpeka att såsom en hufvudorsak framhålles,
hurusom neoplatonismens lära, att det finnes en mängd undergudar, af
hvilka somliga förestå de serskilda folken, ledde till den slutsatsen,
att de olika folkens lagar, inrättningar och seder äro uttryck af de
gudars väsende, under hvilka de lyda, och således såsom gudomliga
böra vara oföränderliga; Julianus fick härigenom stöd för sin åsigt om
den helleniska fornålderns förträfflighet och en maning att verka för
dess återupplifvande; de kristne vore, med sin nya, för alla gemensamma
religionsform, enligt hans mening upproriske mot verldens stadgade
ordning. I full öfverensstämmelse med neoplatonismens mystiska
karakter använder Julianus vid förklaringen af myterna i rikligt mått
det allegoriska tolkningssättet, hvilket i allmänhet tilltalade tidens
lynne. — Förf. ger derefter en öfversigt af innehållet i den del
af Juliani skrift mot de kristne, soin är oss bekant genom
utdragen hos Cyrillus. Några anmärkningar vid denna redogörelse må
tillåtas mig. Enligt förf. framställer Julianus straxt i början den
åsigt, att menniskan kommit till sitt begrepp om Gud genom det
skapades, i synnerhet himlens, storhet, majestät och ordning, hvilka
göra det nödvändigt att antaga en första orsak. Juliani mening
på i fråga varande ställe synes mig vara: gudsbegreppet är
nedlagdt hos menniskan af naturen, förvärfvar icke; detta bevisas bl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
