Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596 af S. J. Boëthius. II. Samregeringen på grund af Söderköpings riksdagsbeslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIG KARLS OCH SVENSKA RIKSRÅDETS SAMREGERING 1 5 94 — 3 5 96 83
beklagansvärd. Visserligen kan det sägas, att de själfva bragt sig i
den obehagliga mellanhand, hvari de nu befunno sig, i det att de vid
en stor verldshistorisk brytning ej förstått att välja en bestämd
och klar ståndpunkt på den ena eller andra sidan, och man torde
ej begå en orättvisa, om man söker åtminstone en orsak till denna
deras hållning i förkärleken för ett samhällsideal, hvars
realiserande skulle bragt de största olyckor öfver fäderneslandet,
hindrat dess utveckling till ett verkligt rättssamhälle, för q väft den
uppspirande konstitutionella frihet, som hvilade på riksdagens
folkliga grund, och i stället stadgat ett stormannavälde, hvilket
visserligen liksom under Medeltiden kunnat gifva själfsvåldets
frihet åt de stora, men som, att döma efter alla historiska
analogier, för massan af folket skulle medfört mångfaldigt förtryck,
ja, slutligen äfven lifegenskapens förbannelse. Men oaktadt alt
detta äro dock riksråden under detta skede af sitt lif verkligen
värda efterverldens medlidande och ett medlidande som är
förenadt med aktning. De, som äro uppfödda i en viss
samhällsordnings traditioner, hafva ofta svårt att inse dess brister och
olägenheter. I hvarje system, politiskt eller religiöst, som
förmått utöfva ett bestämmande inflytande på mänsklighetens
utveckling, har i allmänhet funnits något berättigadt, och när ett
sådant system skall utbytas mot ett nytt, händer det stundom, att
detta — huru klar dess nytta än må ligga för efterverlden — ej
för samtiden ter sig i lika tilldragande form. Däraf förklaras,
att rättsinnade och annars klarsynta personer mången gång kämpa
för föråldrade ideal, hvilkas realiserande blott skulle medföra
olycka och förderf; ja, liksom det utbrunna ljuset, innan det för
alltid slocknar, plägar flamma upp till ovanlig klarhet, så kan
ej sällan en fallande sak uppvisa förkämpar, hvilkas namn stråla
med ovanlig klarhet på häfdernas blad.
Att i dessa de sista förkämparne för medeltidsaristokratien
i vårt land se tragiska karaktärer af högsta ordning vore
visserligen en öfverdrift. Därtill fattades dem den frimodighet och den
glada offervillighet för sin öfvertygelse, som ensamma förmå att
åt undergången gifva storhetens prägel; de voro tvärt om af ett
försigtigt och missmodigt skaplynne och liksom den svenska
medeltidshierarkiens sista förkämpe, Hans Brask, om hvilken de
egendomligt nog i mycket påminna, sökte de framför alt undvika
hvarje steg, som kunde ådraga dem ansvar. Men det var
säkerligen deras ärliga tro, att fäderneslandets lycka bättre befordra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
