Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Mått och vigt i Sverige af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
HANS HILDEBRAND.
loppet af 1300-talet. Den i järn arbetade alnen fick
under-afdelningar med användande af den nära till hands liggande
halfveringsmetoden, hvilken två gånger användes, så att alnen
delades i fyra delar, som ofta kallades med ett från latinet lånadt
ord qvarter. Stånga-alnen har emellertid ett för ett normalmått
betänkligt lyte : det första qvarteret är längre än det andra ocli
det fjärde, hvilka äro af samma längd, och det tredje är längre
än det första, den största skilnaden är 1,7 linie. Hela alnens
längd är ej mera än 18,64 decimaltum.
Att af längdmåttens ursprung följde, när de blefvo verkliga
mått, små skiljaktigheter inom olika områden, är naturligt. K.
Magnus Erikssons landslag föreskref ett allmänt riksmått.
Måhända är Stånga-alnen tillkommen i anledning af denna föreskrift.
De äldsta järnalnar, som vi hafva i behåll, nöja sig med
indelningen i qvarter. Tum fanns ännu icke som en direkt
underafdelning af alnen, ehuruväl man måste hafva räknat ett visst
antal normala tumbredder såsom egande q v art er et s längd.
Andra matt för mindre längder och oberoende af underarmen
ocli foten voro mund, handen, helt visst bandbredden, och spann,
afståndet mellan utspända fingrar, båda dock mindre vanliga.
Det är kanske denna omständighet som gör, att Östgötalagen i
bestämmelsen om bolstadsrens bredd uppgifver dubbla mått: fjät
och fyra munder, ain och spann. I hvardera uttrycket
förekommer väl ett af de ovanliga uttrycken, men det är dock
ganska tydligt, att alnen svarar mot de fyra munderna eller
handbredderna, som således representera qvarter, och foten mot
spännen. Jag har särskildt velat framhålla detta, emedan det
icke är fullt tydligt, hvad hr Falkman tänker om spannens längd.
Han begagnar ett uttryck (s. 97), som nästan synes antyda att
han tagit spann i betydelsen af qvarter. Men afståndet till och
med mellan tummen och pekfingret, när de äro utspärrade,
öfvergår qvarteret i längd.
Äfven for mätning af större längder hade man i Norden ett
sväfvande uttryck, rast, ordet här icke taget i betydelsen af hvila,
utan af den vägsträcka, som man kunde lägga till rygga mellan
två hvil or. Som mätare af afstånd synes den hos olika personer
mycket växlande förmågan af ihärdighet i gången hafva varit
föga lämplig, men det var icke blott Nordborna som funno sig
belåtna härmed, utan Germaner i allmänhet. Ulfilas återgifver
i sin b ib ei öfver sät tni n g det grekiska inilion med rasta, och kyrko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
