Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Mått och vigt i Sverige af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅTT OCH VIGT I SVEKIGE.
219
att Rydqvists antagande, att marken erhållit sitt namn efter det
å vigten eller myntet åsatta märket, icke eger giltighet hvad det
senare alternativet beträffar, alldenstund mynt kalladt mark icke
präglades förr än under 1500-talet, sedan mark som räkneenhet
och som vigtenhet länge hade varit i bruk, och knappast eger
giltighet med afseende på det förra alternativet, då det ingalunda
är säkert att markvigten alltid varit försedd med ett märke,
och då ingen anledning finnes hvarföre den högsta vigtenheten
skulle få namn efter märket, då märken ju, i fall detta skulle
hafva så stor betydelse, borde hafva funnits äfven å vigterna af de
lägre enheterna. Vidare må anmärkas, att om vigtmarken är
ursprungligare än räknemarken, kan Ahlqvists antagande, att ordet
öre härleder sig från öra, emedan man i en aflägsen forntid
brukade vissa djurs öronlappar som skiljemynt, ej hålla streck,
samt att, under samma förhållande, Vigfussons antagande, att örtug
häntyder på penningarnes tjugotal, (hvilket för öfrigt förekom
endast på Island) och Falkmans att örtug är ett kollektivt namn
för tio penningar, förfalla. Vigfusson säger sig icke kunna förklara
betydelsen af ordets första stafvelse, men Falkman anser den,
därföre att det fornnordiska ordet eir betyder koppar, och det
vidare finnes ett fornnordiskt ord eirpenningr och ett fornsvenskt
erpenningær, hvilka båda betyda kopparpenningar, rätteligen
— mot handskrifternas vanliga skrifsätt — böra skrifvas er,
hvadan väl örtug ej kan betyda endast ett tiotal af penningar,
utan, då er väl icke meningslöst blifvit satt framför, ett tiotal
af koppar d. v. s. kopparpenningar. Men detta stöter mot ett
nytt hinder: det äldsta nordiska myntet präglades af silfver och
kopparpenningar uppenbarade sig icke i rörelsen förrän efter det
namnet örtug kommit i bruk, nämligen de danska s. k.
borgarkrigsmynten, hvilka funnos innan den tidigaste handskriften af
Vestgötalagen skrefs och som måste hafva varit bekanta för
Snorre Sturlesson, hvilken på grund däraf kunde tala om dem
i berättelsen om den mytiske Sveafursten Frö. Det är däremot
en omständighet, som jag icke funnit framhållen och som dock,
efter mitt förmenande, är värd ganska mycken uppmärksamhet,
att vigt- och räknemyntsnamnen mark och örtug icke förekomma
med någon bibetydelse, under det däremot ordet öre i det
gamla språket ett maskulinum — (fornsvenska öre, pl. örar, isl.
eyrir, pl. aurar) — jämte sin betydelse af vigt- och räkneenhet
äfven betyder lös egendom i allmänhet (i motsats till jorden),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
