Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Bernhard von Weimar von G. Droysen, anm. af —n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROYSEN, BERNHARD VON WEIMAR.
459
anklagerska som drottning Kristina utslungat beskyllningen, att
hertigen tillstält alltsamman. Professor Droysen afspisar detta med
den förklaringen, att allt sådant beror på »apokrypher Überlieferung
und anekdoten». Att bevisa Kristinas anklagelse torde också vara
svårt, men författaren finner sjelf (sid. 168) att hertig Bernhards
förhållande står i en »egendomlig dager». Han vill dock visa, att de
båda generalernas ställning till upproret ej var så olika som
Chemnitz påstår (sid. 155). Pör att ådagalägga detta har han dock ej
framdragit några nya aktstycken; han måste alltjämt stödja sig på
Chemnitz. Trots denna försäkran få vi ej blott af Chemnitz utan af
författarens egen framställning intrycket af, att Horns och Bernhards
förhållande till myteriet dock vore väsentligen skiljaktigt. Redan det
att de svenska och skottska trupperna ej deltogo synes oss antyda
detta. Horn såg dessutom i tillställningen och fordringarne »en
obefogad confédération», mot Horn vände sig också de upproriskes
förbittring och, framför allt, Horn skördade härvid ingen fördel för
sig sjelf. — Hertig Bernhard åter gillade visserligen ej offentligen
upproret, men han gillade fordringarne; de tyska trupperna ansågo
honom som sin naturlige målsman; han afvisade dem ej. Och såsom
slutresultat af hans och Horns underhandlingar med Oxenstierna
framgick att trupperna tillfredsstäldes — och Bernhard blef hertig
af Pranken. — Bland de personer, berättar von Soden, som voro
närvarande vid den högtidliga hyllningsfesten den 17 juli i
Wurzburg, var en man, hvars deltagande i denna högtid ej var alldeles
utan betydelse. Det var öfverste Mitzlaff, upprorets synlige ledare,
och det ser ut som mer än en tillfällighet att just han, ehuru visst
ej den förnämste i hären, lyckönskade hertigen »im namen der
sol-datesca».
Yid talet om hertig Bernhards nya värdighet blir författaren
helt varm. Yi anföra hans ord. »Hur litet», säger han, (sid. 168)
»motsvarade rollen af en yngre broder hertig Bernhards starka
sjelfkänsla, hans glödande ärelystnad, hans höga mål. Han lefde i
medvetandet af sin kraft och storhet, af sin framtid. En man som
han, herre öfver ett om också begränsadt landområde tillhörande
kretsen af rikets suveräna furstar (sic!), hvilken roll skulle han ej
kunnat spela i dessa tider af förvirring ! Med honom skulle den
nationala tanken, så länge skamligen undertryckt, ånyo kunnat stå
upp! Han skulle öfvertagit den roll som genom tronombytet 1640
tillföll Brandenburg!»
Att vägen till denna storhet måste gå öfver bruten tro och
lofven, det tyckes icke göra så mycket bekymmer. »En gång i
besittning», fortsätter författaren, »tviflade han icke, att det skulle
lyckas honom att afskudda sig det främmande inflytandet» (det vill
säga vasallskapet under Sverige). »Man ser, detta var dock något
annat än soldatens vanliga vinningsbegär : es war der drang nach
den nothwendigen uiitteln zu künftiger grosse». — Om författaren,
såsom vi också tro, tolkat de hägrande bilderna rätt, så blir dock
den unge fursten en representant för en storslagenhet, som vi ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
