Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Bernhard von Weimar von G. Droysen, anm. af —n - Svenska Akademiens Handlingar, 61 delen, anm. af *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROYSEN, BERNHARD VON WEIMAR.
85
till fullo med Geijer, liksom den allmänna uppfattningen af Horn
Mttills alltid torde varit, den af en ärlig, klok, allvarlig och
vördnadsbjudande man.
Från och med Horns afträdande från krigsskådeplatsen fick
hertig Bernhard att räkna med nya faktorer och detta nya skede
bildar föremål för författarens skildring i den andra delen af hans
arbete.
Nu ändtligen, säger författaren (sid. 29), hoppades han att
vinna »die präponderirende Stellung im bunde». Hittills hade han
nöjt sig med att beherrska krigshärens rörelser, nu sträckte sig
vuerna längre. Han fordrade af ständerna i Worms nov. 1634 att
utses till generalissimus med nästan oinskränkt makt. »Damit erst»,
säger författaren (sid. 59), »hätte er den einfluss im bunde erlangen
können, der bisher Oxenstiern zugestanden war». Alltså detta var
målet! Fordringarne voro också ständerna för starka och de måste
äfven sättas ned, då ändtligen Bernhard utnämndes till förbundets
general. Men då var det också slut med förbundets makt, och
hertig Bernhard måste, trots att han såsom författaren säger hittills
»hatte alle die wälschen kunste an sich abgleiten lassen», lita till
Frankrikes hjelp. Yi skola ej uppehålla läsaren med att bedja
honom följa oss vid granskningen af detta nya skede. Såsom man
kan vänta är hertig Bernhard och med honom författaren ej mera
nöjd med Frankrikes statsmän och generaler än med Oxenstierna
och Horn. Tvärt om torde man kunna säga att de senare vinna på
jämförelsen. — Samma förtjenster och samma fel återfinna vi
alltjämt i skildringen. De senare kunna sammanfattas såsom en nog
stark böjelse för idealisering, en böjelse som kommer författaren att
till exempel om Wallenstein utropa: »Bakom ryggen på sin kejsare
något att underhandla med fienden låg honom fullkomligt fjerran»!
Det torde också mera vara en gärd åt tidsandan än ett ogillande af
sjelfva benämningen, som förmått författaren att för hertig Bernhard
stryka namnet »der Grosse».
Den dramatiska åskådligheten och lifligheten i framställningen,
hvilande på en vidsträckt forskning, skall dock gifva läsaren en bild
af den snillrike hertigen, som han icke lätteligen glömmer, och som
han af författaren lärt sig att i månget fall beundra och älska.
— n.
Svenska Akademiens Handlingar ifrån år 1796.
Seætionde-första delen. 400 ss. Stockholm, Norstedt & Söner, 1885.
Senaste hand af Svenska Akademiens Handlingar har ett
omväxlande och intressant innehåll, af hvilket historien kan tillegna sig en
god del, helst den här införda vackra dikten »Hvita frun», hvilken i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
