Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genmäle med anledning af en recension af A. G. Hollanders Svenska undervisningsväsendets historia. I, af A. G. Hollander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 GENMÄLE.
tet läggas», frångår lion 1649 års princip att vid språkstudiet endast
begagna klassiska auktorer med flitiga imitationsöfningar, och
medgifver inhemtandet af det äfven för tjenstemän nödiga latinet ur sämre
källor, ieke-klassiska läseböcker. Det var nu icke, såsom 1649,
hufvudsak, att bilda en eller annan svensk »Tullius, Maro eller Flaccus»,
klassiska vältalare, vetenskaps- och vitterhetsidkare, som voro »sibi
doeti», och med ringa sakkunskaper, utan deremot att neddraga
undervisningen ifrån sin ideala höjd till det praktiska, medborgerliga
och tjenstemannalifvet. Spegel hade sjelf affallit från det klassiska
bildningsidealet, skref icke, såsom lians föregångare, i vetenskaperna
på latin och öfvergaf i vitterheten Stjernhjelm ska skolans
klassikimitation för clen moderna (»Romanska») riktningen. En af tiden ända
från 1660-talet fordrad öfvergång till en nv bildningsform
förmedlades sålunda af 1693 års skolordning, som inledde klassiska
humanismens 3:dje, kritiska och upplösande skede, och var första stationen
på densammas sedan altjemt. fortsatta färd utför, men tillika äfven
positivt främjade inträdet af det följande realistiska tidehvarfvet genom
utvidgad undervisning i historiska och praktiska kunskapsämnen,
tillämpad matematik m. in.
Härmed torde äfven vara besvaradt hvad som af förf:s svenske
rec. och en af honom åberopad granskare i Finsk Tidskrift, 1884, II
blifvit anmärkt om »återgång till det gamla, utan att grundlägga något
nytt» och om »skiljegränser, der inga sådana varit af nöden», hvilket
endast kan anses uttrycka från enskild synpunkt uttalade subjektiva
meningar, som i kulturhistorien icke ega någon betydelse, enär den
fortgående kulturutvecklingen alltid grundlägger nya former, dervid
dels ombildande det gamla, dels förkastande äfven det från särskild
synpunkt bästa, om detta står i vägen för det nyas idé och syftemål.
Att uppdraga skiljegränser är att urskilja en viss kulturriktnings
särskilda utvecklingsskeden, och en sådan »schematisering» är i fråga om
idéutvecklingen just för insigten i det historiska saksammanhanget
likaså nödvändig, som att i hvarje annan organisk utveckling urskilja
de 3:lie utvecklingsmomenterna : uppväxande, mognad och förvandling.
Att se likheter är vida lättare, än att urskilja olikheter ; i en oordnad
och odelad massa af företeelser förefaller allt likartadt, på samma
sätt, som i mörkret allting synes svart.
Då frågan om den af förf. följda periodindelningen på
psykologisk grund skulle fordra en utförligare förklaring, än som här vore
på sin plats, må nu derom endast så mycket anföras, som kan i
hufvudsaklig mån undanröja missuppfattningen å rec:s sida af begreppen
tidskifte, tidehvarf m. m. saint häfva hans ovisshet om huru denna
periodindelning skulle taga sig ut vid ämnets fortsättning. Först må
då nämnas, att de mindre tidrymderna, såsom tiden före 1593, tiden
mellan 1593 och 1611, ingalunda afse någon periodindelning, utan
blott en tillåtlig koncentrering af företeelserna inom vissa märkligare
hållpunkter, (ej derföre vändpunkter), vidare att icke heller de s. k.
tidskiftena äro att fatta såsom epokbildande eller likbetydande med
tidehvarf, utan endast såsom organiska ntvecklingsmomenter inom ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
