Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596. III. Brytningen. Af S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIG KARLS OCH SVENSKA RIKSRÅDETS SAMREGERING 15 94—1596. 81
och Gustaf Banér trösta sig emellertid därmed, att, 0111 »man
ser på själfva bokstafven» eller på huru »orden lyda» i
riksdagsbeslutet, så blefve det klart, att rådet ej afvikit därifrån,
med hvilka yttranden troligen afses stadgandet, att de
motspänstiga skulle straffas enligt samtliga ständers beslut.
Till rådets bekymmer bidrog äfven förvirringen i rikets
penningväsende, och denna ökades ytterligare genom den dubbla
regering, som i själfva verket blef en följd af skismen mellan
härtigen och rådet1). Under dessa förhållanden blef det
ingalunda lätt att anskaffa medel till prinsessan Annas hemgift,
för hvilken rådet vid denna tid »hårdt trängdes» i följd af
hennes förlofning med markgrefven Johan Georg af
Brandenburg. Att döma af ett yttrande, som Gustaf Banér fällde före
mötets början, synes det inom rådskretsen en gång hafva varit
fråga om att motsätta sig denna utgift2), men intet häntyder
dock på att något sådant nu egt rum.
Hvad som om sider gjorde slut då den stagnation, som
efter underhändlingarnes misslyckande inträdt i de offentliga
förhållandena, var ankomsten af den länge bebådade
legationen från konungen. Det var storartade anstalter, som
Sigismund vid detta tillfälle vidtagit för att återställa sin
myndighet i Sverige. Dels hade han förmått de polska och lithauiska
ständerna att varna den svenska regeringen genom tre förnäma
sändebud, kastellanen i Elbingen Stanislaus Dzialinsky, under-
Se ofvan s. 77 hertigens klagomål öfver att rådet med förbigående af honom
vidtog finansåtgärder. A andra sidan beklagade sig G. Banér den 11
September för H. Bjelke öfver att besättningen på den i och för den finska
expeditionen utrustade flottan skulle utfå sin lön af penningar, som anslagits till
betalning åt någre köpmän, samt utbrister med anledning däraf: »Så hålles vårt
bref vid makt». A. a. sid. 292.
2) Den 16 Maj skref han nämligen till H. Bjelke, att, när konung Johans
testamente till dottern skulle uppläsas, borde man spörja efter »med hvars råd
det skedde och efter hvad meniga riksens förening och på hvad tid», samt
påpeka, »huru besvärliga konung Gustafs döttrar riket fallit» och att svårigheterna
skulle blifva ännu större, om hvarje ny konung skulle öka hemgifterna med
100,000 daler. Förhållandet var nämligen, att Gustaf I testamenterat till hvar
och en af sina döttrar 100,000 daler, men att Johan åt Anna anslagit 200,000.
(Stjerman: Riksdagars och mötens beslut I, ss. 241 och 387). Både G. Banér
och H. Bjelke ansågo dessutom, att man borde protestera, ifall »den nya
arfföreningen» indroges i denna frågas behandling, »hälst medan K. M. själf den
hafver de facto omintetgjort». (Hist. Bibi. II sid. 287). Hvad som härmed
åsyftas är antagligen, att i Sigismunds adelsprivilegier endast 1544 års
arf-förening omtalas. Om man sammanställer hvad som härom meddelas i Hist.
Bibi. IV, sid. 101 n. (»Om den svenska högadeln etc.») med det nu anförda
yttrandet, kan man nästan frestas att misstänka, det rådet afsigtligt hållit
Sigismund i okunnighet om innehållet af 1590 års arfförening.
Hist. Tidskrift 1886. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
