Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596. III. Brytningen (forts.). Af S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIG KARLS OCH SVENSKA RIKSRÅDETS SAMREGERING 1 5 94–1 5 9 6. 103
makt. Från Englands, Frankrikes, Tysklands, ja, Polens historia
under Sigismunds egen regering anföras fall, då riksdagar till
och med under regenternas närvaro hållits mot deras vilja, och
af alt detta drages den slutsatsen, att man kränkte folkrätt
och häfd, om man förnekade rätten att till samhällsordningens
befästande hålla allmänna möten1), samt att sådana voro
lagliga, när de höllos uppenbart och ej förgrepo sig på konungens
rättigheter, äfven om de strede mot konungens vilja2). Sedan
man sökt visa, att sammankallandet af Söderköpings riksdag
också verkligen föranledts af vigtiga orsaker, bland hvilka
särskildt framhålles, att konungens regeringsordning var
otillfredsställande dels i anseende till skiljaktigheten i religion, som
tillkommit efter arfrikets införande, dels ock emedan rådets råd
och samtycke mot lagen ej inhämtats därtill, följer nu försvaret
för de särskilda beslut som fattades på mötet.
Afsättningen af konungens ämbetsmän försvaras sålunda
därmed, att de ifrågavarande personerna fått sina platser mot
konungens ed eller upprest sig mot allmänna beslut, ej blott
denna riksdags utan ock äldre, särskildt kröningshandlingen.
Med afseende på det vid riksdagen föreskrifna sättet för
ämbetsmäns tillsättande, förklaras att konungen under sin närvaro
i riket var skyldig att utnämna rådsherrar och vissa högre
ämbetsmän bland tre af rådet (sic!) eller landskapsmenigheterna
föreslagna, ja att detta äfven gälde om de mindre
domareämbetena, och att rikets lag, åtskilliga privilegier sedan 500
år tillbaka samt unionsfördragen från Margaretas, Eriks af
Pommern, Kristofers, Hans och Kristian l:s och II:s tid
utvisade, det riksföreståndaren, »hvilken de gamle drots hafva
kallat», under konungens frånvaro egde att förordna befallningsmän.
Förbudet mot vad till Polen försvaras därmed, att, då
konungen ej ens närvarande fick fälla dom utan i samråd med laga
*) »Contra jus gentium et morem majorum facere ipsis [ipsi] videantur, qui
præclarum communis concilii habendi institutum, præcipuum regni robur et
firm am en tum, convellere moliuntur».
2) Som man lätt finner grundade sig giltigheten af detta resonemang på
två förutsättningar: 1) att ingen gällande lag fans som uttryckligen förbjöd
riksdagars hållande utan konungens samtycke, ty endast i detta fall kunde
häfden hafva något vitsord, och en dylik formell obestämdhet hafva vi funnit
vara utmärkande för detta tidehvarf — samt 2) att samhällsordningens
upprätthållande stod öfver konungens personliga vilja, ja var själfva ändamålet
med den monarkiska styrelseformen. Jämför Hist. Tidskr. 1885, ss. 22 och
25-7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
