Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596. III. Brytningen (forts.). Af S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIG KARLS OCH SVENSKA RIKSRÅDETS SAMREGERING 1 5 94–1 5 9 6. 107
haft att beställa; aktar ock sådana messekläder eller
helgedomar ringa».
Brahes och Stenbocks uppdrag var äfven stäldt till
hertigen personligen, men gaf dock anledning till öfverläggningar
mellan honom och rådet, hvars alla medlemmar från det
egentliga Sverige med undantag af H. Bjelke och E. Stenbock nu
voro närvarande1). Antagligen var det den graverande
beskaffenheten af de genom dem framförda beskyllningarne som
förmådde honom att ännu en gång försöka att hos rådet erhålla
det slags stöd som han önskade, och i samma syfte vände han
sig nu äfven till de öfriga närvarande ständerna. Det var
detta meningsutbyte, som ledde till den slutliga och fullständiga
brytningen mellan hertigen och rådsaristokratien.
Redan dagen efter de båda sändebudens audiens eller den
4 Oktober frågade han rådet, med förklaring att på dessa
punkter hängde hela rikets välfärd, huruvida han vidare borde
befatta sig med regeringen, »efter det är K. M. så högeligen
emot»; om ej sändebuden med första borde återsändas, samt om
man borde dröja längre med Kexholms återlemnande.
Innan rådet var färdigt med sitt svar härpå, tog hertigen
dess bistånd i anspråk för att närmare söka utforska de båda
sändebuden, i det han den 5 Oktober lät K. Bjelke, S. Banér,
G. Oxenstjerna och J. Posse besöka desse, hvilka nu
förklarade, att konungen, ifall hertigen ville rätta sig efter lians vilja,
ej hade något emot att hertigen fortfarande järnte rådet
förestod regeringen. Den följande dagen skickade hertigen till
sändebuden en ännu större legation, bestående af riksråden A.
Lejonhufvud, Posse, K. och T. Bjelke, samt fem hans egna män
— K. Sture, Maurits Lejonhufvud, Liebert Kawer, Göran K lasson
(Stjernsköld) och sekreteraren Mikael Olofsson — och genom
desse lät han förklara att han var nöjd med sändebudens svar,
men ej häller skulle tillåta något annat, emedan det hvarken
hade skäl eller rätt med sig eller kunde lidas, att regeringen
på annnat sätt förestodes. Tillika frågade han, i hvilket
hänseende konungens myndighet, lag och privilegier blifvit kränkta
och af hvem, ändock han nog kunde förstå, att det var han
som åsyftades, efter han »för alla varder tagen och tilltalad».
1) Det vill säga, utom de förut nämda, hade nu äfven Gustaf Gabrielsson
(Oxenstjerna) och Erik Abrahamsson (Lejonhufvud) infunnit sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>