Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596. III. Brytningen (forts.). Af S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
S. J. BOËTHIUS.
och häri torde man därför böra söka åtminstone en förklaring
till det osäkra famlande, som utmärkte hans handlingssätt,
innan han beslöt sig för den visserligen revolutionära åtgärden
att låta ständerna, men icke konungen döma om hans afsägelse.
Hvad åter riksråden angår, torde de handlingar, vi varit i
tillfälle lära känna, till fullo styrka, att dessa herrar med
undantag af Flemming, Erik Stenbock och Axel Lejonhufvud, å
«na sidan verkligen velat mot Sigismund värna rikets andliga
och politiska själfständighet, men å andra sidan ryggat
tillbaka för att jämte hertigen inlåta sig på en revolutionär kamp.
Den sistnämda delen af deras program erbjöd tydligen en
möjlighet till samverkan mellan dem och Sigismund. Denne
begagnade sig emellertid ej häraf, och detta i förening med den
svaghet, hvartill herrarnes försigtighet stundom urartade, hade
till följd, att de i Söderköping likväl läto sig invecklas i
åtgärder, som kunde leda till revolutionära konseqvenser. Att
undvika dessa utan att öppet bryta med hertig Karl och den
genom Söderköpings riksdag intagna ståndpunkten blef det
egentliga målet för deras sträfvande under det följande året,
men ett mål, som de ej förmådde realisera. Väl trodde de sig
hafva funnit en räddningsplanka i riksdagsbeslutets stadgande,
att de uppstudsiga skulle bringas till lydnad på grund af
samtliga ständers beslut, men det är klart, att konseqvensen häraf
bort vara sammankallandet af en ny riksdag, och hertig Karl
utdrog den äfven, som vi veta. Att herrarna dock ej ville
vara med om något sådant, utvisade deras följande
handlingssätt, och brytningen mellan dem och Karl var således
oåter-kalleligen gifven i och med dennes beslut att å nyo vädja till
ständerna. Härmed var åter deras politiska rol i hufvudsak
utspelt. Saknande alla förutsättningar för att kunna ingripa i
händelserna såsom ett eget parti, nödgades de vid den
afgörande kampen blifva ett bihang till det kungliga, hvars
verkliga afsigter de ej gillade och hvilket också i motgångens stund
ej drog i betänkande att uppoffra dem. För Sverige blef
emellertid brytningen mellan hertigen och rådet ej mindre ödesdiger.
I och med den samma försvann det förmedlande elementet, som
förefunnits, så länge rådet stod vid hertigens sida, Från detta
ögonblick fanns intet, som kunde förhindra en våldsam
sammanstötning mellan Sigismund och hans svenska undersåtar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
