Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Norsk nationel historieskrifning. I. Af Nils Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
NILS HÖJER.
byar. Öfverallt i den germanska verlden har konungadömet
uppträdt som »den store Nivelleur» och undertryckt den uppspirande
ärftliga adeln ; i samma mån som ett rikes gränser utvidgas, växer
konungamakten, och dess nivellerande inflytande gör sig allt
mera obehindradt gällande; förbundsförfattningen upplöses och
själfstyrelsen inskränkes. Häraf kan man strax förstå, att Norge
före Harald Hårfager var ett mera aristokratiskt land än Sverige,
ty i det förra landet var den gamla stamförfattningen under
småkonungar eller stamhöfdingar fullständigt bevarad, under det
densamma hade »upphört att lefva sitt eget lif i Sverige», som
hade fått en gemensam konungaätt och ett gemensamt namn
Svithiod.
Rörande denna bevisning är först och främst att anmärka,
att erfarenheten för länge sedan ådagalagt, att om man tager
sin utgångspunkt hos Tacitus, så är det en enkel sak att för
både bergland och slättbygder demonstrera fram snart sagdt
hvilken författning som hälst, i synnerhet om fantasien får
många århundraden till sin fria disposition. Men till helt andra
resultat kommer man både med hänsyn till konungamakt och
s ta m för fattning, om man ser till hvad man verkligen vet om de
skandinaviska rikenas tillstånd vid tiden för deras första
framträdande i historien.
Man vet visserligen af Rimberts beskrifning öfver Ansgars
lif, att Sverige redan på 800-talet var ett rike med centrum i
Mälaredalen, men ock att konungens makt var mycket svag, då
han intet vigtigt kunde företaga eller medgifva utan samtycke
af folktingen. Af Snorre Sturleson och ännu bättre genom Adam
af Bremen känner man vidare, att konungens makt i
förhållande till folktingen var lika inskränkt på 1000-talet, och då
Sverige börjar att få en säker historia, hvilket först inträffar
300 år efter Harald Hårfagers tid, möter oss en fullt utbildad
och utomordentligt lifskraftig landskaps- eller
förbundsförfattning. Sveriges rike var i själfva verket ett statsförbund, då det
först framträder i historien. Det hade ännu intet annat
föreningsband än konungen och började — omkring 1200 — att få
en riksaristokrati, sannolikt uppvuxen ur och ursprungligen
knuten till den gamla landskapsförfattningen, såsom längre fram
skall ådagaläggas. De särskilda landens innebyggare betraktade
hvarandra som »utländingar» och hade sämre rätt i främmande
landskap än i sitt eget. Detta framgår af götalagarne i ali-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
