Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Rustningarna till Karl XII:s sista fälttåg. Af J. A. Lagermark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
J. A. LA GERM A1ÏK.
och 1714 utfärdades af Ulrika El en or a och rådet en förordning,
att allt dugligt manskap (»utan att alldeles blotta och ödelägga
hemmanen») skulle indelas i kompanier och exerceras af
särskildt härför tillsatta officerare 1). Af detta s. k. uppbåds- eller
enrolleringsmanskap hade man dock haft ringa gagn i jämförelse
med det besvär, som det förorsakade allmogen, som endast vissa
tider utan synnerlig förlust kunde lämna sitt landtbruk 2),
hvarför Karl på förslag af öfverste Gabriel Lejonbrink beslöt att
bland den enrollerade allmogen i Dalsland, Värmland, Dalarne
och Jämtland värfva manskap till s. k. frikompanier, hvilka
skulle användas vid norska gränsen, dels till garnisoner i
skansarne, dels till att göra infall på fiendens område 3). Emellertid
kommo dessa frikompanier knappast till stånd mer än i Dalsland,
där Lejonbrinck värfvade åtskilligt manskap 4).
Af bilagorna synes, att, om man medräknar det manskap,
som genom utskrifning och tvångsvärfning skulle uttagas, den
svenska hären uppgick hösten 1718 till öfver 60,000 man,
oberäknadt befäl, spel och ett stort antal trossdrängar, och af denna
här drogos omkring 48,000 man in i Norge eller förlades utmed
gränsen, ty det sjuka och dismunderade manskapet medtogs
äfven viel marschen till Norge 5). Till den ofvan angifna sum-
]) Förordningen är dat. den 19 mars 1714. Gahm Persson.
2) Allmogen visade sig ofta ovillig att infinna sig vid uppbåd eller möten,
hvarföre konungen påbjöd, att de, som ej infunno sig, skulle straffas med någon
tids tjänstgöring vid frikompanierna. Karl till öfv. Ahlfelt 19/6 1718. Gahm
Persson. — G. Brinck klagade, att Dalslands allmoge efter de olyckor, som 1716
träffat dem i Moss och vid Enningedalsbro, ej kunde förmås att framkomma till
de utsatta mötena, och yrkade på straff för dem, »tv så hurtig, prompt och
böjelig Dalbonden — — — är, när han ser straffet öfver hufvudet, så istadig,
trög och styf är han ock att någon ting göra utan fruktan för plikt i böter eller
corporelt, och utan han ock ser det straff, som (han) hotas med, på någre
exeqvera^: rustica gens est optima flens, sed p es s ini a gaudens». Brincks anf. bref
till landsh. i Elfsborgs län 17/~ 1717. Det må dock anmärkas, att Dalslands
allmoge flera gånger gjorde infall i Norge under år 1718. — Landsh. i Elfsborgs
län berättade, att Lejonbrinck (Brinck) och hans officerare misshandlade allmogen.
Landsh. till Ulrika Eleonora 28/u 24/2 och 4/4 1719. Jfr hvad som insinuerades
inför Karl XII om Lej o nbr in eks oförmåga att umgås med allmogen.
Nord-bero; II, s. 665.
:i) Yärfninsspatent 3% 1718. Karl till generallöjt. Armfeldt 2 4 1718.
4) Den 28 maj 1718 skref Brinck till Karl, att han värf vat öfver 100 man
och att han hoppats få ihop 2 komp. till häst och 6 till fots. — I bref till Karl
XII 30/- 1717 berättade han, att han efter olyckan vid Tönningen förmått
»för-mögne och friske bönder» att under namn af friryttare »mondera sig till häst».
Öfverst, skrifvelser. Vestgöta-Dals allmoge. Jfr Ahlfeldts bref till Karl XII
24/i2 1717. Öfverst, skrifvelser. Värmlands allmoge.
5) Karl XII till öfverstlöjtnant OdelstrÖm 22/g. Det är gifvet, att de sjuke
ej voro på långt när så många vid fälttågets början, som uppgifves i bilagorna,
enär dessa äro delvis grundade på förslag från dec. 1718 och jan. 1719.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
