Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Svenska publikationer af historiska handlingar. Af E. Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336
E. HILDEBRAND.
hade lärt honom att som »crimen læsæ maiestatis diplomaticæ»
betrakta »bristande aktning särskildt för personers, orters,
böckers och handskrifters namn». I hans ständigt rörliga själ
föddes alltjämt nya planer, som det visserligen ej blef honom
förunnadt att realisera, liksom det ej hade legat i hans förmåga
att göra det, men bland dessa finner man sådana, hvilkas
förverkligande räknas till vår tids största förtjenster. Han antydde
önskligheten, att Riksarkivet blefve medelpunkten för de
historiska urkundspublikationerna; han insåg redan nu behofvet af
en förteckning öfver alla tryckta handlingar i svenska historien
och ämnade sjelf utgifva en sådan, ett Tabularium sviogotliicurn;
han, för hvilken medeltiden annars var jämförelsevis främmande,
var den som i frigast verkade för ett svenskt diplomatariums
utgifvande — vi återkomma därtill längre fram. Det var han
som först »supplicerade som en grace i svenska historien», att
Axel Oxenstiernas bref måtte »läggas i allmänt tryck», och sedan
sjelf påbörjade utgifningen af den store statsmannens
korrespondens; han var nog skarpsynt att yttra: »detta verk är af alla,
som jag i den historiska upplysningsvägen utgifvit det
förnämsta», och det är icke utan rörelse man hör åttioåringen uppmana
alla dem, som voro egare af bref, handlingar och anteckningar
till eller om Axel Oxenstierna, att meddela dem till införande
i denna hans samling. Sjelf föga lycklig som historisk författare
kunde ingen mera ödmjukt tillstå sin oförmåga i det hänseendet.
»Jag är endast en under- och undanarbetare, en annalist»
yttrade ban på gamla dagar. Men med erkännande häraf ger
man honom gärna rätt i hans sjelfberöm, att han genom sin
verksamhet och sitt föredöme verkligen bidragit till att »undan
eld och förstörelse», vi kunna tillägga glömska och vanvård,
rädda mångfaldiga historiska handlingar, både bokstafligen och
figurligen. Rikshistoriografen Anders Schönberg gaf honom en
gång i ett minnestal öfver Bergius ett varmt erkännande för hans
förtjenster, och då Gjörwell anspråkslöst tackade för ett loford,
»som han (G.) väl till någon del vidkännes, men dock samfält
taget icke kan annat än tillskrifvas oratorns välgörande
hjertelag emot alle arbetare i den alltmera skuggrike historiske vägen»,
svarade Schönberg: »Det som jag har anfört om dina förtjenster
uti talet öfver sal. bancocommissarien Bergius var visst det minsta
som jag kunde och borde säga . . . Eftertiden gör ofelbart rättvisa
åt min värdaste broders nit både för historien ocli litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
