Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Svenska publikationer af historiska handlingar. Af E. Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
E. HILDEBRAND.
Men Antiqvitetsarkivet började föra ett tynande lif, ej längre
föremål för statsmakternas intresse; talet om dess sammanslående
med någon annan institution, t. ex. Vetenskapssocieteten i
Uppsala, återkom ständigt; x) vid 1765 års riksdag reducerades dess
ståt och omsider, efter kanslirådet Berch s död 1777, slocknade
det alldeles ut, hvarefter dess bo skiftades mellan Riksarkivet,
Vitterhetsakademien och k. Biblioteket. Så återstod blott det
enskilda initiativet. Redan flere år före upplösningen hade den
ofvan nämnde Bergius fattat beslutet att samla ett »corpus
diplomaticum». »Han fördjupade sig», säger en minnestecknare
om hans verksamhet vid den tiden, »så i forntidens handlingar,
att han förglömde söka lyckans ynnest, en gudinna alltid
lätt-lyndig, ofta i särskilda tidehvarf skiftande tycke och smak, men
i dem alla alltför nymodig för att älska antiqviteter.»2) Hans
sträfvanden ådrogo sig dock uppmärksamhet och det lärer varit
på riksrådet Gustaf Bondes tillskyn dan, som han 1758
belönades med utnämningen till assessor i Antiqvitetsarkivet —
utan lön. Men för sina funderingar på ett svenskt diplomatarium
rönte han ingen uppmuntran hos dettas dåvarande chef,
kanslirådet Berch, som i ett tämligen k ärft utlåtande (17/3 1758)
af-styrkte hela planen. Han hade svårt att finna »hvad herr mag.
Bergius skulle kunna åstadkomma i den gamla diplomatiquen»,
soin icke redan Ornhielm och Peringsköld gjort genom sina
af-skriftsamlingar, hvilka »endast vänta på en rik och dristig
förläggare.» Kronan skulle uppläggandet af
»antiqvitets-böcker» och diplomata endast ligga till last. Efter utgifvandet
af Karl IX:s rimkrönika, som lian försåg med vidlyftiga och
delvis värdefulla bilagor (1759), synes Bergius också ha insett,
att lyckan ej älskade antiqviteterna, ocli flyttade som kommissarie
öfver till Rikets ständers bank med bättre utsigter till lön. I stället
för det diplomatiska storverket var det ett tal »öfver
läckerheter», som blef hans senare lefnad s års förnämsta litterära
produkt. På sitt verkliga intresse för historien lemnade han
dock ett lysande bevis i ett annat slags diplomatarium eller de
20 banden med afskrifter af ofta högst intressanta enskilda bref
och andra aktstycken från 1600- och 1700 talen, som lian
testamenterade till Vetenskapsakademien, efter att under lifstiden ha
1) 1751-1766 vax- det verkligen förenadt med k. Biblioteket.
2) A. Schönberg i sitt åminnelsetal i Vetenskapsakademien den 23 nov. 1785.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
