Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Adelns riksdagsprotokoll - 1. Sveriges Ridderskaps och Adels riksdagsprotokoll från och med 1719. VIII, 1; III, 2, V, 3, anm. af J. Fr. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADELNS RIKSDAGSPROTOKOLL.
67
Törnflyekt, som trodde att under frågan »dels privata afsigter dels
engelsmännens ingifvande torde sticka», och frågade, om »för denna af
några städer gjorda ansökningens skuld allt hvad forna konungar
härutinnan til riksens allmänna handels befordran hälsosamligen stadgat
nu på en hast skulle ändras». Flera yttrade sig i samma anda. Men
å andra sidan visade också flera talare det orimliga uti att hela
provinser skulle hållas nedtryckta, blott för att Stockholm skulle upphjälpas.
Deras yttranden lemnades icke alldeles utan afseende, ty adeln beslöt,
att man åt K. M. och rådet skulle uppdraga att »härutinnan så lämpa
att provinserna blifva hjälpte och Stockholm intet stjälpt», så att
ständerna vid nästa riksdag skulle kunna slutligen afgöra saken. —
Det dröjde emellertid i icke mindre än trettio år, innan riksdagen
skipade rättvisa i denna tvist mellan Stockholm och de botniska
städerna.
Riksdagen 1734 inleder i många hänseenden en ny period i vår
inre och yttre historia — kännetecknad af en äfventyrlig utrikespolitik
och af åtgärder i den inre styrelsen, som i främsta rummet afsågo
det herskande partiets fromma. De diplomatiska intrigerna, som ledde
till förbundet med Frankrike, träffa vi dock icke i ståndsprotokollen,
ty de tillhörde de sekreta saker, som Sekreta utskottet utan ständernas
hörande afgjorde. Äfven många vigtiga inrikes frågor afgjorde detta
utskott, hvars mäktigaste period nu börjar, såsom det i sina följder så
ödesdigra beslutet, att banken skulle gifva lån på fast egendom och
vågfördt järn. Men i allmänhet kunde äfven inom stånden — och
särdeles inom den mäktiga adeln — privata intressen vara säkra om
välvillig uppmärksamhet, när det gälde partivänner. Man började nu
att vid slutet af riksdagen belöna gjorda tjänster med pensioner eller
vanligare med ämbeten, och de här afhandlade protokollen visa
tillräckligt, hur frikostigt dylika utmärkelser gåfvos. Ännu är man dock
ej fullt säker på att man handlar rätt, då man förordar en person till
en syssla meel förbigående af andra, som måhända gjort sig mer
förtjänta däraf. Men betänkligheterna nedtystas, och ena dagen
rekommenderas en till avancement, därför att han var måg till Cronhielm,
och den andra förordas landtmarskalken Lewenhaupt till generallöjtnant,
hvarvid hans egna invändningar bemöttes med det märkvärdiga skälet:
»att vara sju månader landtmarskalk är så godt som bivista sju
bataljer». Denna höga uppskattning af riksdagsmannaverksamheten fortfar
sedan att vara det herskande partiets under Frihetstiden, och hvad
man nu med en viss tvekan tillät sig blef snart en så inrotad vana,
att icke ens riksdagens egna beslut (1756 och 1766) att afhålla sig
därifrån kunde afskaffa oseden.
En fullständig bild af riksdagsverksamheten under Frihetstiden
får man dock ingalunda af ståndsprotokollen ensamt, ty den vigtigaste
delen af förhandlingarna fördes inom Sekreta utskottet och
deputationerna. I planen för utgifningen af adelns protokoll har naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
