Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Om »Mémoires de Chanut». Af Martin Weibull. 2. Mémoires de Picques I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MÉMOIRES DE CHANUT.
155
Frankrike, så att han hemma ansågs stå i ringa aktning hos
henne1), detta kunde ej heller bidraga till att förbättra hans
stämning. Alla dessa hans ställnings och hans persons svagheter
blottades framför allt genom don Antonio Pimentels och
Bourde-lots ankomst till Stockholm (1652). Den utmärkte spanske
diplomaten, som representerade en krona, med hvilken Frankrike
då alltjämt befann sig i krig på lif och död — mindre blodigt,
mera giftigt fortsattes striden rundtomkring i hofven af
diplomaterna — kom snart att genom sina öfverlägsna egenskaper intaga
den gynnade ställning hos drottningen, hvilken Frankrikes
representant och Chanuts efterträdare naturligen ansåg böra tillkomma
sig. Drottning Kristinas upprepade försäkringar om sin och
Sveriges förbundstrohet mot Frankrike hulpo icke.2) Picques’ krig mot
Pimentel var från första stund förklaradt: det låg i förhållandena.
Memoirerna gifva ett genljud häraf. Bourdelots ankomst åter
flyttade, så att säga, ett stycke Frondekrig från Paris till Stockholm,
från Anna af Österrikes till drottning Kristinas hof. I och för sig
måste en man, som tillhört huset Condés hof krets, som gjort
flykten med prinsessan Condé från Chantilly till Bordeaux under
inbördes kriget och som nu genom Marigny och andra frondens
krönikörer mottog nyheter från Paris, vara för den franske residenten
förhatlig. Bourdelot blef det än mera genom sin person och aldra
mest genom den ynnest, hvari han kom hos drottningen, sedan
han, som hon trodde — och sannolikt med fullt skäl — räddat
bennes lif. Häraf gifva äfven memoirerna ett troget genljud, liksom
också från Picques förhållande till Pimentel och Bourdelot dagern
— eller skuggan — faller öfver på drottningens person. Härtill
komma också inverkningar af Magnus Gabriel de la Gardie,
hvilken äfvenledes i Pimentel och Bourdelot såg personliga och
parti-motståndare, personliga såsom medtäflare om drottningens ynnest,
1) Mémoires de Picques III, 226. »»Cependant le sienr Bonrdelot avoit
escrit en France que le sienr Picques e sto it tres mal auprès de la Reine de
Snede». Detta motbevisar han därmed, att han i de många konferenser han hade
med drottningen qvarstannade hela timmar, »quoy qu’il n’enst pas de choses de
conséquence à lui dire»; drottningen hade också, när hon reste till pfalzgrefve
Johan Casimirs begrafning räckt honom » sa main a baiser».
2) Se om drottningens försäkringar t. ex. III, 195, 222 och följ. —
Drottningen säger på det förra stället, att hon aldrig skall sluta en allians med
Frankrikes fiender. Hon går därhän, att hon helt uppriktigt, för att bekräfta sitt ord,
yttrar, att om hon också skulle vilja det, vore hon hindrad af rådet i ett ärende
af sådan vigt. Pimentels inflytande skulle här vid lag ej kunna något förmå.
På det andra stället önskar hon att Frankrike. ville sända en ambassadör till
Stockholm, så att hon finge tillfälle att i den diplomatiska representationen
utmärka Frankrike framför Spanien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
