Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
NILS HÖJER.
vit tänkt eller gjordt för Norges politiska frigörelse, att
meningsskiljaktigheten oss emellan säkert mera gäller ord än sak. I
alla händelser har han själf såväl i detta arbete som i sina akta
lemnat bevisen.
Äfven med hänsyn till Sveriges och Norges inbördes
tillnärmelse synes författaren något litet hafva gått händelserna i
förväg. Det är sant, att å svensk sida gjordes under 1808—1809
års krig alt möjligt för att vinna norrmännen och att ingen
möda spardes för att öfvertyga dem om, att kriget värö naturligt
och borde utbytas mot ett nära förbund. Detta förklaras dels af
de gamla föreningsplaner, som på detta håll sedan länge funnos,
dels af Sveriges ytterliga nöd, som i svenska .patrioters ögon
gjorde ett godt förstånd med norrmännen till ett lifsvilkor för vårt
rike. Men funno dessa bemödanden något gensvar från norsk
sida? Ja från den stunden, då grefve Wedel blef den ledande
mannen i Norges regering, d. v. s. från våren 1809, men icke
förr. De bevis, som dr Nielsen anför för ett motsatt
förhållande, bevisa i själfva verket intet.
Väl må det vara sant, att kriget äfven i Norge var mycket
impopulärt i gränsdistrikten, som värst hemsöktes af dess bördor
och olyckor; men när var någonsin ett krig populärt för d<en
gränsbefolkning, som har att mottaga fiendtliga trupper ibland
sig? Svenska officerare behandlades visserligen med mycken
välvilja i Norge, ja »havde tildels fundet en modtagelse, som om de
vare familiernes mest kjærkomne gjæster»; men de voro ju också
delvis genom slägtskap bundna vid dessa familjer, och för öfrigt
kan man säga alldeles detsamma om en del franska officerares
behandling i Tyskland under sista fångenskapen, utan att detta
kan tolkas som bevis på någon nationel sympati. Den svenska
arméns öfverbefälhafvare, general Armfelt, som väl må anses
som den mest kompetente domaren i detta afseende, säger härom
i ett bref till öfverste Posse af 12 maj 1808: »Aldrig har någon
nation varit sin regering mer tillgifven än norrbaggen, aldrig har
hat och falskhet emot oss varit säkrare än deras».1) Den lilla
konflikt mellan Adlersparre och Staffelt, som föreföll längre fram
på året och upplöstes i ömsesidiga komplimanger, hvarunder den
senare förklarade sig enig med Adlersparre, att kriget icke
förhindrade en »reciproque attention» mellan befälhafvarne, synes
mig icke häller i minsta mån vittna om, att detta krig föreföll
1 Schinkel-Boëthius, Bihang II, sid. 58.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
