Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK NATION EL HISTORIESKRIFNING.
247
Under det att förslaget på detta sätt sökte undandraga
konungen all andel i den norska styrelsen och kringgärda den
norska friheten eller rättare regeringsmakten med barnsliga och
orimliga garantier, så gjorde man å andra sidan i
försvarsförbundet sådana inskränkningar, som gjorde äfven detta i det allra
närmaste till ett blott namn utan innehåll. Det heter, att Norges
landtmakt ej kunde föras utom rikets gränser; blott om fienden
redan beträdt den skandinaviska halfön, kunde konungen med
samtycke af 2 bland de tre i Norge vistande Rigsmændene
använda 10,000 norrmän till dess försvar; dock finge detta ej
förorsaka den norska statskassan någon utgift utan stortingets
samtycke, ej häller finge dessa 10,000 hållas fulltaliga med norrmän
utanför riket.
I hög grad märkeligt är, att i trots af alt detta var man
ense att stryka Eidsvoldslagens § 26, som handlar om konungens
krigs- och fredsrätt och rikets representation i utlandet, och § 33,
som handlar om föredragning af Norges utrikesminister. För det
förra anföres följande motivering, som naturligtvis gäller för bägge:
»Thi Norges politiske Forhold til fremmede Magter er det samme
som Sverrigs, og begge Riger representeres ved deres fælleds
Gesandter; dog skal Norge ha ve sine egne Handels Agenter og
Consuler særskildt fra Sverrig». Af samma skäl har man
tydligen i § 30 utelemnat orden »diplomatiske og» bland undantagen
från sådana ärenden, som måste föredragas i statsråd, således
icke därför att dessa för framtiden skulle i statsråd föredragas,
utan därför att deras föredragning icke kom Norge vid. Man
vet af stortingsmännens dagböcker, att alldeles samma skäl
bestämde 1814 års storting till liknande beslut; men då man i
detta fall sökt att tolka bort den klara historiska sanningen,
förtjänar det anmärkas, att denna motivering är tydligen angifven
i statsrådets protokoll, och detta i ett förslag, som för öfrigt hade
till syfte att göra hela föreningen till ett sken utan verklighet.
Hvad Kristian Fredriks mening med detta förslag var,
framgår klart nog af hans dagboksanteckning för den 2 juli och
Mårtens depesch för den 16:e i samma månad.1) Den senare
skrifver till Hardenberg, att det blefve nödigt för kronprinsen af
Sverige att betjäna sig af prins Kristian själf för att bekämpa
den motvilliga anda, som besjälade norrmännen. »Denne senare»,
’) Bidrag II, sid. 262, not 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
