Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Strödda Meddelanden och Aktstycken - Planer på en svensk-holländsk Vega-expedition år 1669. Af A. Hammarskjöld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PLANER PÂ EN SVENSK-HOLLÄNDSK VEGA-EXPEDITION ÅR 16 69. 279
vestra Europa. Därjämte var inan kanske icke i Holland okunnig
oin, att svenska regeringen plägade gå i spetsen för handelns och
näringarnes utveckling. Alltsedan gamle kung Gösta, som icke blott
återupphjelpte handel och näringar, utan äfven grundlade Sveriges
örlogs- och handelsflotta, hade ju detta varit fallet. Karl IX hade
liksom i mycket annat fullföljt sin faders verk, äfven hvad handel och
näringarne angår; hans store son och Axel Oxenstjerna sökte
förverkliga, hvad som föresväfvat honom. Under Kristinas
förmyndareregering återupptog man 1633 en plan, som både Karl IX och
Gustaf Adolf med stor ifver omfattat, nämligen att draga handeln med
de dyrbara persiska varorna öfver Ryssland till Östersjön, på samma
gång man äfven sökte utvidga handeln med Ryssland 1). Ett
formligt kontrakt blef till och med upprättadt mellan Sverige ocb hertigen
af Holstein, hvilken senare nämligen hade stiftat ett kompani i ocb
för handeln med Persien. Enligt kontraktet skulle det holsteinska
kompaniet drifva »handeln öfver Nyen eller Narva och för alla ur
Persien förda varor erlägga första året 400,000 samt från och med
det fjärde 600,000 riksdaler årligen, hvarjämte Sverige skulle ega att
participera i samma kompani».
Företaget gick dock om intet, enär vid underhandlingarna härom
Ryssland uppställde alltför öfverdrifna fordringar och holsteinarne
visade sig opålitliga, men de svenska underhandlarne voro heller icke
utan fel. De holsteinska sändebuden fingo ensamma fortsätta resan
till Persien, och ehuru deras herre, sedan de 1639 återkommit, än en
gång upptog underhandlingarna härom, ledde dock dessa icke till
något resultat.
Vi ha omnämnt detta för att visa, att man under vår storhetstid
umgicks med icke mindre djärfva merkantila än politiska planer.
De holländska köpmännen, om hvilka vi nyss talat, kunde
därföre med utsigt till framgång vända sig till svenska regeringen och
af densamma begära privilegium för ett handelskompani, ty om deras
företag lyckades, lemnades ju utsigt för Sverige att f& del i den
vinstgifvande handeln på östra Asien. Och för att få del i denna handel
hade man ju i Sverige 1667—68 försökt sig på att bilda ett
ost-indiskt kompani, i hvilket både enkedrottningen och flere af rikets
förnämste män ingått som intressenter2). Men det förslag,
holländarne nu kommo med, lofvade ju ännu större fördelar. Dessutom
var företaget i och för sig egnadt att slå an på de ledande männen
i Sverige på denna tid.
Karl den elftes förmyndareregering var svenska aristokratiens
mest lysande tid, liksom Gustaf Adolfs och Kristinas varit dess mest
ärofulla. Under de sistnämndas regeringar hade den fört Sveriges
härar från seger till seger, på ett storslaget sätt ledt dess utländska
politik samt gifvit fäderneslandet en förvaltning, som var den bästa
som då fanns i Europa. Visserligen vidlådde åtskilliga fel och lyten
*) Jfr Odhner, Sveriges inre hist. under dr. Kristinas förmyndare, p. 295.
*) Jag har för denna upplysning att tacka d:r J. F. Nyström, som ock
berör denna sak i sin skrift: »Om de svenska ostindiska kompanierna», s. 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
